Jag har aldrig besökt the Conservatory Garden tidigare. Beskrivningen har lockat men inte platsen på 104-5 gatan. Det är väldigt långt från mig. Men igår sken solen och temperaturen var ca 25 grader så jag snörde på mig promenadskor och traskade iväg. Helst hade jag gått i Central Park hela vägen, men parken är konstruerad så att vägar och promenadstråk slingrar sig från öst till väst och tillbaka. Man kan alltså gå i timmar utan att knappt komma längre norrut alls. Har man inte bråttom kan det iofs vara rätt trevligt. Man kan t.ex. läsa några av de många skyltar som pryder bänkarna i parken.
Man kan också njuta av sensommarblommade växter i parken.
När man kommit tillräckligt norrut kan man också blicka ut över reservoaren mot San Remobyggnadens tvillingtorn.
Nu gjorde jag det ett tag, men lika ofta klev jag ut på 5e avenyn för att inte hamna på helt fel sida av parken. Efter två timmar stod jag så framför Vanderbiltgrindarna som leder in till trädgården.
Konservatorieträdgården består av tre trädgårdar, varav den italienska i mitten är den mest formella.
Himla pampig. Den högra trädgården är fransk och nästan lika formell.
Fina portaler för klängväxter och skulpturen Three Dancing Maidens i mitten av parken.
Mycket välarrangerade rabatter i den franska delen, men ingen direkt skugga någonstans.
Dock växter som matchade omslaget till en av böckerna jag köpt vid Strands minifilial i Central Parks sydöstra hörn. Ira Levins debutroman om en psykopatisk pojkvän i collegemiljö lät lagom mysig, så den fick följa med på promenaden.
... som efter den franska trädgården gick mot den engelska och överlägset vackraste.
Tjocka jättehumlor trivdes minst lika bra som jag i den här delen av parken.
Och i mitten av fontänen en staty inspirerad av Frances Hodgson Burnetts hemliga trädgård. Kan det bli finare? Dessutom så lämplig referens, eftersom trädgården var närmast folktom.
Blå näckrosor och ikastade mynt som hamnat på bladen.
Alltså, jag har ingen aning om vad hälften av de växter jag såg heter, men de nedan är Echinacea. Tror jag. Jag bara satte mig ner och njöt av färg och doft.
...när jag inte bläddrade i den här skatten, en bok om imaginära kartor över New York. En slags companion piece till Rebecca Solnits Nonstop Metropolis: A New York City Atlas, som jag redan har i bokhyllan.
Och precis när jag skulle gå lyckades jag fånga på bild en av de otaliga monarkfjärilar som fladdrade runt omkring mig, en underbar upplevelse. Missa inte ett besök här om ni gillar trädgårdar och befinner er i New York.
Efter att ha promenerat i över tre timmar, orkade jag inte gå mer. Istället tog jag bussen hem. Ännu ett litet New York-tips så här på slutet. Ta bussen istället för tunnelbanan när orken tryter. Tunnelbanekortet gäller också på bussarna. De senare går både nerför avenyerna och crosstown. Se bara till att ta rätt buss, dvs åt rätt håll och inte en expressbuss. Såvida du inte har bråttom och bussen stannar precis där du vill hoppa av, förstås.
3 kommentarer:
Ser ut som en fantastisk park. Men VAR du verkligen sådär ensam som bilderna ger sken av? Kryllade det inte av folk en så vacker höstdag?
så fint, tack för bilderna!
Central Park var full av folk, men norra delen av parken är generellt tommare än resten. Kanske för att den vätter mot Harlem och där hittar man inte lika många uppenbara turistattraktioner. Överhuvudtaget föredrar jag norra Central Park, eftersom där är färre tråkiga jättegräsmattor och mer kuperat.
Konservatorieparken är lite speciell, eftersom den är inhängnad och bara går att nås från grindarna på 5e avenyn. Och nästan ingen orkar gå så långt upp som 104e gatan, om man börjar gå från parkens södra ände. 5e avenyn är dessutom enkelriktad så det går inte åka buss upp till trädgården, bara att därifrån, hehe.
Tack Hannele, för att du tittar!
Skicka en kommentar