Maureen Corrigan: So We Read On (2014)

I samband med att Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby gick upp på biograferna 2013 gick också läsningar av romanen som en våg genom bokbloggsfären. Som jag minns det blev många förstagångsläsare dock besvikna. Vad var grejen liksom? Är den här tunna romanen om en grupp överklassmänniskors navelskåderi och kärleksproblem verkligen värd att kallas en klassiker?

Eftersom jag har undervisat The Great Gatsby under flera års tid tycker jag så klart det. En annan som tycker det är Maureen Corrigan. Hon har också undervisat Fitzgeralds roman under många år och bestämde sig till slut för att skriva en bok om romanen, vars fullständiga titel lyder: So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures. Alltså en bok inte bara om romanens upphov utan också varför den är kurslitteratur på nästan alla universitetskurser i engelska (och det stämmer nog för övrigt också på kurser i Sverige) och regelbundet läses och läses om av människor på egen hand.

Jag håller med Corrigan, förutom i vissa av hennes tolkningar. Där går våra åsikter så pass isär att jag börjar tvivla på andra delar av hennes resonemang också. Men det går över när jag fortsätter läsa. Det är ju så vansinnigt kul att läsa en bok skriven av en person som känner till ämnet ifråga minst lika bra som (och i vissa stycken bättre än) jag själv och som gillar det lika mycket. 

Det har kommit ut en del böcker inom den här litteraturkritiska subgenren på senare år. Nathaniel Philbricks Why Read Moby Dick? är ett exempel. Och jag gillar greppet. Både Corrigan och Philbrick (som jag bara skummat igenom hittills) kan sina favoritromaner utan och innan och förmedlar sina tankar och teorier på ett lättfattligt och inbjudande vis utan att tumma på sin kompetens. Inom vetenskapen och inom andra grenar av humaniora har det ju skrivits populärlitterärt länge. Men konstigt nog inte inom litteraturvetenskap. Eller har jag missat något? Rätta mig gärna i så fall och tipsa om något jag borde läsa.

Jag skulle kunna avsluta med ta The Great Gatsby i försvar inför romanens alla belackare. Men så fungerar ju inte litteratur. Vi gillar vad vi gillar. Däremot vill jag ge några tips på hur man kan närma sig romanen om man nu vill ge den en andra chans. Nu kan jag den ju bara på engelska men oavsett på vilket språk den läses på så måste man se bortom själva intrigen. Fundera istället på hur romanen är skriven:

I den här romanen använder sig Fitzgerald till exempel av så kallad "foreshadowing" på ett mästerligt sätt. Gud vet vad foreshadow heter på svenska, jag kan inga litteraturvetenskapliga termer på svenska, men uppmärksamma alla referenser till bilar och bilolyckor som förekommer i The Great Gatsby och det långt innan man som läsare når romanens sista sidor. Något annat man kan roa sig med är att räkna alla förekomster av regn och annat vatten. Romanen närmast dryper av vattenreferenser. 

Något annat man kan göra är att vända blicken från Gatsby till Nick, berättaren. Hur pålitlig är egentligen Nick som berättare och vad pysslar han med när han inte observerar Gatsby? Flera läsare hittar en queer undertext i The Great Gatsby och Nick är den romanperson som bidrar mest till densamma. Och vad menar Nick egentligen med sin första, enigmatiska beskrivning av Gatsby: 

"If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him [Gatsby], some heightened sensitivity to the promises of life, as if he were related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of the “creative temperament.”— it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it is not likely I shall ever find again." (Fitzgerald, 1925, p. 2)

Vad betyder det att ha en personlighet bestående av "an unbroken series of successful gestures"? Att man har en "extraordinary gift for hope"? Och vad betyder det då? Nu vet jag ju inte hur just den här passagen översatts till svenska, men på engelska förblir det oklart. Och det är ju det som gör romanen så intressant. 

Slutligen går det ju att läsa The Great Gatsby som en roman noir. Gatsby är ju en bootlegger, en spritsmugglare i ett USA där alkohol helt förbjudits. Och hans försök att ta sig in i de finare kretsarna saboteras vid ett flertal tillfällen av hans kriminella bakgrund. Läst som en spänningsroman istället för en kärlekshistoria uppmärksamma plötsligt helt andra skeenden i romanen. Jag skulle kunna fortsätta men vill istället uppmana till läsning av Corrigans bok om man vill veta mer om The Great Gatsby.