The Argonauts var en bok som fick mig att ändra åsikt hela tiden, ibland från rad till rad, mening till mening. Läsningen resulterade ständigt i frågor som Nelson förvånansvärt ofta själv försöker besvara. Betoningen på det personlig, intima och sexuella gör dessutom att det aldrig blir tråkigt eller svårt, trots de ganska luftiga teorier hon hänvisar till boken igenom. Resultatet är istället en spännande, omtumlande text. Titelns argonauter är f.ö. en referens till det mytiska skeppet Argo:
"Just as the Argo's parts may be replaced over time but the boat is still called the Argo, whenever the lover utters the phrase 'I love you,' its meaning must be renewed by each use, as 'the very task of love and of language is to give to one and the same phrase inflections which will be forever new.'" (5)
Idén om språkets ständigt skiftande mening (som skeppet i citatet) är bara ett av de ämnen Nelson behandlar. Språkets generella möjligheter och begränsningar är ett annat. Hon frågar sig t.ex. tidigt i förhållandet vilket pronomen hon ska använda för att beskriva sin partner. Vad innebär det egentligen att benämna någon, undrar hon:
"Once we name something, you said, we can never see it the same way again. All that is unnameable falls away, gets lost, is murdered. You called this the cookie-cutter function of our minds. You said you knew this not from shunning language but from immersion in it, on the screen, in conversation, onstage, on the page. I argued along the lines of Thomas Jefferson and the churches - for plethora, for kaleidoscopic shifting, for excess." (4).
Just det kaleidoskopiska, mångfacetterande, kännetecknar också Nelsons bok. Efter att partnerns f.d. älskare antyder att Nelson lever alldeles för heteronormativt känner hon sig tvingad att undersöka vad det egentligen innebär att vara gift och ha barn, och samtidigt definiera sig som queer. Just partierna där hon beskriver kärlek som att hitta "someone with whom my perversities were not only compatible, but perfectly matched" (69) tycker jag extra mycket om. De vittnar om en ärlighet som genomsyrar hela boken och som gjorde att jag efter att ha läst en halv sida om dagen sträckläste resten av texten igår. Och jag tror att det är så den ska läsas.
"Once we name something, you said, we can never see it the same way again. All that is unnameable falls away, gets lost, is murdered. You called this the cookie-cutter function of our minds. You said you knew this not from shunning language but from immersion in it, on the screen, in conversation, onstage, on the page. I argued along the lines of Thomas Jefferson and the churches - for plethora, for kaleidoscopic shifting, for excess." (4).
Just det kaleidoskopiska, mångfacetterande, kännetecknar också Nelsons bok. Efter att partnerns f.d. älskare antyder att Nelson lever alldeles för heteronormativt känner hon sig tvingad att undersöka vad det egentligen innebär att vara gift och ha barn, och samtidigt definiera sig som queer. Just partierna där hon beskriver kärlek som att hitta "someone with whom my perversities were not only compatible, but perfectly matched" (69) tycker jag extra mycket om. De vittnar om en ärlighet som genomsyrar hela boken och som gjorde att jag efter att ha läst en halv sida om dagen sträckläste resten av texten igår. Och jag tror att det är så den ska läsas.
1 kommentar:
enkelt och komplicerat på samma gång, kärlek som ändrar sig hela tiden... jag läste en liten kvinnohistorisk kurs på Göteborgs universitet... det där med queer är inte enkelt, så fort man tror sig förstå något, så förändras allt... eftersom jag är vanlig heterosexuell tant som var pojkflicka, känner en so könskorrigerat sig - jag har lite svårt att förstå det där att "inte trivas i sin kropp.
Såg en teaterpjäs, med sanning bakom, två gamla män sjuttioårs ålder - som könskorrigerat sig... pratade om att de ångrar sig och önskar... att de blivit älskade som de är.
Skicka en kommentar