NY på film: "Smoke" (1995)

Smoke är en NY-film som utspelas i Brooklyn. Filmens nav är Auggies (Harvey Keitels) tobaksaffär. Där samlas kvarterets invånare, röker och pratar baseball. I kvarteret bor också författaren Paul Benjamin (William Hurt). Efter fyra publicerade romaner kan han inte längre skriva, sedan hans hustru fallit offer för en missriktad kula vid en gängskjutning för något år sedan. På väg hem från Auggies affär ser han sig inte för när han kliver ut i gatan och blir nästan påkörd då en ung kille (Harold Perrineau) slitit tag i honom. Killen presenterar sig som Hashid. I tacksamhet erbjuder Paul honom att kvarta hos honom några nätter. Och så har tittaren blivit introducerad för filmens tre huvudpersoner. Fast egentligen är de många fler, för det här ett ensemblestycke och en film där dialogen spelar den egentliga huvudrollen. Men så är det Paul Auster som skrivit manuset till Wayne Wangs film.

Smoke är en vinjettfilm, dvs den består av fler korta berättelser där samma personer återkommer. Auggie förbereder en insmuggling av kubanska cigarrer när en flamma (Stockard Channing) från förr plötsligt kliver in genom dörren och ber om hjälp med att hitta sin påtända dotter. Hashid har precis fått veta att hans frånvarande far (Forest Whitaker) återigen är i stan och bestämmer sig för att söka upp honom. Samtidigt letar några riktigt otäcka typer efter honom av helt andra skäl.

Mycket mer dramatiska än så är inte de berättelser som filmen består av men de räcker gott och väl. Smoke är nämligen en film om historieberättande. Och om den gamla sanningen att det inte är vad som berättas utan hur som avgör om en berättelse är bra eller inte. Ett av de finare ögonblicken i filmen är när Auggie visar Paul sitt fotoprojekt. Varje morgon klockan åtta tar Auggie en bild av hörnet där hans tobaksaffär ligger. Varje morgon, utan undantag. Paul har svårt att förstå meningen med projektet tills Auggie förklarar att platsen är världen i miniatyr och att man inte behöver resa någon annanstans för att förstå mer om världen än man kanske vill. Smoke är dessutom en film om manlig vänskap och manliga relationer. Förutom Stockard Channing är det bara Ashley Judd som har en någorlunda framträdande roll i filmen. Men både hon och Channing gör verkligen det mesta av materialet. Samtliga karaktärer känns så, ja, autentiska. När jag sett klart filmen känns det som att det här är personer som jag gärna skulle hänga med lite längre.

Jag såg filmen in New York 1995 och har faktiskt inte sett om den förrän nu. Då gjorde den ett starkt intryck men jag har varit lite orolig för att den kanske åldrats illa under de dryga tio åren sedan dess. Det har den inte (förutom att de röker som skorstenar förstås). Men så finns inte en enda svag rollprestation i filmen. Keitel, Hurt och Perinneau backas upp av Forest Whitaker, Jared Harris, Giancarlo Esposito samt, som sagt Channing och Judd. Ryktet säger att filminspelningen var en så fin upplevelse för alla inblandade att de inte ville sluta filma. Därför gjorde de en uppföljare, Blue in the Face (1995). Den har jag inte vågat se ännu. Filmmusik av Tom Waits, vars "Innocent When You Dream" spelar stor roll för förståelsen av den slutscen där Auggie berättar en julhistoria för Paul. Det sägs att Paul Auste skrev julhistorien först och filmen efteråt, men vem vet hur det egentligen var med den saken:

"Bullshit is a real talent Auggie. To make up a good story you have to know how to push all the right buttons. I'd say you were up there with all the masters."