Hopplöshetens lov

När allting är som jävligast, då gör jag det; läser Tennessee Williams. Hans karaktärer har det alltid värre, hopplösare, står närmare branten än jag någonsin gjort. Nu slumpar det sig att jag ser filmatiseringar av pjäserna och novellerna istället. Någon med exceptionellt bra smak har nämligen bytt ut (?) sina videokassetter mot dvds.

Resultat: efter att ha lämnat in ett antal bra och mindre bra Hollywoodproduktioner till Oxfam kom jag tillbaka med nästan lika många "nya" filmer - tre Bette Davis, fyra Greta Garbo och tre filmversioner av Williams pjäser, bl.a. en av hans absolut bästa, The Night of the Iguana. De övriga två är Sweet Bird of Youth och The Roman Spring of Mrs. Stone. Tyvärr inte Cat on a Hot Tin Roof eller A Streetcar Named Desire, men de har jag ju sett förut. Eugene O'Neills Anna Christie med Greta Garbo i den alkoholiserade huvudrollen var också ett fynd.

Om Williams är humanisten, eller kanske pessimisten, bland de "tre stora" amerikanska pjäsförfattarna, så är O'Neill mystikern ("that ole' devil the sea!"). Och den tredje, Arthur Miller? Ja, han är helt klart moralisten. Och jag har lite svårt för honom av just den anledningen.