Drar fram vitstruken skjorta ur plast från tvättinrättningen (min def. av lyx: någon annan tvättar och stryker mina skjortor och blusar). Ur byrålådan luktar det citron, ett vänligare alternativ till malkulor. Ett malhelvete existerade tidigare (de har flyttat efter profesionell sanering och femsiffrig kemtvättsräkning). Att skrubba och förnya olifaktoriskt försvar var sjätte månad gör en inte sysslolös, men är ett måste när naturmaterial föredras av både ohyra och mig. Samma princip gäller också kravet på kvalitet, tyvärr. Vi föredrar fin bomull, kaschmirull och siden.Så ramlar en räkning ner i brevlådan. The Big Yellow Storage Company vill ha betalt för fortsatt inhysning av min mans böcker. Viss ohyra (tänk silverfiskar och ängrar) äter också böcker. Har inte besökt förrådet på snart ett år. Tänk om böckerna förvandlats till föda! En ekonomisk och känslomässig mardröm som periodvis tar över. Fast den ger också upphov till en frisk nakenhetskänsla som jag inbillar mig uppstår när t.ex. alla ens ägodelar brunnit upp. Ett tillfälle att börja om.
För övrigt mörknar det tidigare och utanför fönstret skymtar inslag av gult i plantanerna. Inte kallt, men inte längre varmt. Piero Umilianis Crepuscolo Sul Mare fångar solens sista strålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar