1990,
Michel Leiris dör och Grégoire Bouillier har gått och lagt sig fullt påklädd när han väcks av telefonen. I luren är hans f.d. flickvän, som utan förklaring lämnade honom för flera år sedan. Nu ringer hon plötsligt för att bjuda honom till ett party. Det är konstnären Sophie Calles födelsedagsfest (hon, stalkern, ni vet) och varje år inbjuds en okänd gäst. I år är det Bouillier som får äran. I ett desperat försök att få svar på frågan varför flickvännen lämnade honom tackar han ja till inbjudan. Väl där blir han otrevlig, olycklig och ganska full.
Å nej, inte ännu en självupptagen, självömkande, navelskådande, ung, manlig huvudperson som vänder och vrider på varje ord, gest, händelse utan att bli klokare. Trots att den här, ja, vad är det för något, roman är det ju inte, inte heller en självbiografi,
boken bara är dryga hundra sidor börjar jag tvivla på att jag orkar läsa till slutet. Men så halvvägs in i texten, när Bouillier ensam stapplar hem från festen, räddas både han och jag som läsare av -
Mrs. Dalloway! Och plötsligt läser jag en underbar berättelse om fiktionens plats i våra liv och mot slutet är jag faktiskt alldeles rörd och kan nu skratta åt Bouilliers galna besatthet av bl.a. polotröjor. Mycket otippat. Jag ska inte berätta mer utan låter den nyfikne själv läsa resten. Och gör det, läs
The Mystery Guest/
L'invité mystère!
4 kommentarer:
Om författaren själv medverkar i boken? så låter det ju som en form av metaroman, sådana experiment tycker jag ofta är mycket intressanta.
Ja, han skriver om sig själv, så metaroman kanske är en passande beteckning. På engelska har boken undertiteln "An Account". Jag tänkte lite på D. Sjölins bok (som jag visserligen inte läst ännu).
Italo Calvinos bok "Om en vinternatt en resande" och Bret Easton Ellis, "Lunar Park" är ju underbara metaromaner, men det finns ju många exempel:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_metafictional_texts
Hm, jo fast här är Carina Rydbergs Den Högsta Kasten och Maja Lungrens Myggor och Tigrar bättre exempel.
Dvs. den självbiografiska formen gör att vi som läsare inte bara blir påminda om att det vi läser är i någon mån 'fiktion'. Bouilliers diskussion kring hur han skapar mening i och av sitt liv via litteraturen gör att författaren snarare än texten i sig hamnar i fokus.
Mao, det självbiografiska inslaget både ifrågasätts och återupprättas under läsningen, men nu (själv)analyserat. Som läsare får vi alltså en 'dubbel' textupplevelse av ett slag som skiljer sig från metaromanen där frågan om fiktionens relation till verkligheten ju förblir abstrakt och teoretisk. Det är det som gör Bouillers bok så himla spännande och rörande, tycker jag.
Skicka en kommentar