Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.
Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.
Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.
Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.
Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar