Egentligen tycker jag inte om det Alvtegen gör. Hon påminner om Barbara Vine; båda skildrar sina alltid mer eller mindre psykopatiska huvudpersoner inifrån. Det är alltid krypande obehagligt och inte helt trovärdigt. Hos Alvtegen är tids- och platsmarkörerna så klart inte brittiska utan genomsvenniga. Hennes karaktärer har 1970-talsnamn som Monika, Ellinor och Thomas. De lever för sina jobb, har hemtjänst, samlar på Hydman-Vallien och längtar som dansbanden sjunger efter någon att älska. De har också komplicerade inre känsloliv, där traumatiska händelser i det förflutna bestämmer gradvis alltmer vrickade och potentiellt farliga resonemang och handlande. I Skam är den dominerande känslan - naturligtvis - skam. Och visst går det käpprakt åt skogen för de två skamfyllda kvinnor som är bokens huvudpersoner.Det är den absoluta orsakskedjan i Alvtegens böcker som ofta är både otrevlig och otrolig. Samtidigt gör den att jag måste läsa/lyssna vidare för att få reda på hur det ska sluta. Dessutom gillar jag i princip att Alvtegen utgår från det vardagliga, till synes ointressanta i en berättelse om galenskap. Kanske är det för att jag lyssnade till boken, men har inte Alvtegen också ett avskalat, riktigt Olof Lagercrantzskt språkbruk? Ljudböcker lyssnar jag bara på när jag ute och går. Som promenadsällskap var Skam oväntat bra.
2 kommentarer:
Jag tyckte ganska mycket om Skam och har för mig att den som hette Skuld också var het ok. men de är så lika varandra alla de där, inte bara titlarna, att jag omöjligt kan komma ihåg vilken som var vilken och vad jag tyckte.rising@gmail.com
Jag misstänker att mitt nöje beror på att jag lyssnade istället för läste Alvtegens bok. Har läst Skuld och tyckt riktigt illa om den, vill jag minnas!
Skicka en kommentar