En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.onsdag, maj 20, 2009
Litterär tortyr
En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du är tapper som framhärdar! Minns att Du efter avslutad läsning, om Ditt ogillande kvarstår, kommer att vara i Din fulla rätt att oförblommerat kritisera The Prelude. Du vet, ty Du har läst ända till slutet! Denna rättighet är det enda som får mig att fortsätta lustlösa läsningar tills sista punkten är satt.
Precis så tänker jag just nu! Och ibland, om man har tur, är det just avslutet som får en att ändra åsikt om det man kämpat sig igenom.
Exakt! En del böcker har verkligen en förmåga att skriva om sig själva, att få en att ifrågasätta och omvärdera allt man läst, se det i ett nytt ljus. En bok man tyckt varit värdelös kan visa sig vara alldeles snillrik på det viset. Och ibland är det en bok man tyckt varit riktigt bra som snavar på mållinjen...
Äntligen träffar man på förespråkare för tvångsmässig slutläsning! Jag blir så frustrerad över alla dessa som ständigt påpekar att man verkligen inte ska läsa ut en bok som inte känns kul. Men snälla, så enkelt är det ju inte! Hur dåligt ska det vara för att det är dåligt? Hur länge ska det vara dåligt för att man ska ge upp? osv osv osv. Det är ju endast när man slutar mitt i en bok som läsningen blir fullständigt bortkastad.
"Det är ju endast när man slutar mitt i en bok som läsningen blir fullständigt bortkastad."
- Åh, vad bra tänkt! Jag läser nästan alltid ut de böcker jag påbörjar och inte alltid för att bli road. Lika ofta vill jag bli oroad istället. Eller provocerad, upplyst, bekräftad etc. Kanske bidrar det till jag försöker sega mig igenom också den mest motsträviga text?
Skicka en kommentar