Helga Krook - "Grönska träd och träd som ser"

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"

Av en slump läser jag Helga Krook utanför Trädgårdskonsum, i bilen. Det är väldigt grönt. Grönt, grönt, grönt, i och utanför texten. Tydligen utgår Krook från de offentliga parker hon besökt med sina barn och från den kollektiva skuld hon ärvt av sin tyska mamma. Inget av det här kunde jag själv sluta mig till, kanske för att jag blev avbruten då de fyllda Konsumkassarna anlände. Men det första intrycket består. Krooks poesi intresserar mig inte. Inte ett dyft. Det är grönt och skönt, men också tillrättalagt och intetsägande, som om hon var rädd att avslöja för mycket eller faktiskt inte har något att säga. Resultatet är alltför ofta vardaglig, vag pastoral. Jag föredrar (ja, inte på riktigt förstås) mer störiga parkrum.

"Krankenhaus Friedrichshain"

Blått grönt
och gult grönt
jag springer in
Grått går bland blad
Bladen
Fönsterrutan är smutsig
Tittar i timmar
inre organ
lägger sig tillrätta
Vad är det för något som stänger strupen
Vad är det för något som fastnar
i kroppen
Det är ingenting
jag är så osäker,
fönstret är så smutsigt,
träden är så långt bort

under lövens svaga strålar

strömmar
genom ögonen och halsen
Andas in och ut"

Helga Krook, Grönska träd och träd som ser, sid, 15.