"Det andra fanns ju alltid där ute. De har väl sina lagar och ordningar de också. Men man kände dem inte. De syntes stränga och kanske vackra. Men det fanns också lek och grymhet och nycker. Man visste ingenting om dem och deras obevekliga tvång. De ringar de sprang i kände man inte mer än man kände sina egna. Vad trodde man att man skulle finna? En ordning som inte var människans? Men den var utom räckhåll för en, alltid. Den såg man efter med ögon flacka av brist."I Häxringarna står kvinnorna Sara Sabina Lans, dottern Edla och dotterdottern Tora i centrum. Deras respektive liv styrs av lagar som liknar naturens, tillvaron är ödesbestämd och består till största delen av hårt arbete och smärtsamt barnafödande. Männen är inte mycket att ha, men deras svekfullhet och maktmissbruk fyller såklart ändå en viktig funktion i kvinnornas liv. Sara, Edla och Tora bryter sig aldrig ur häxringarna, de kämpar dock både envist och tappert inom dem. Ekmans skildring av deras liv är f ö också en beskrivning av staden Katrineholms framväxt.
Jag känner ofta ambivalens och motvillighet inför berättelser där det svenska 1800-talslivet beskrivs som en kombination av våld, blod, smuts och kön samt förklaras med hänvisningar till biologin. Så också här. Samtidigt är det just den ofta skickligt skildrade primitiviteten som griper mig mest när jag läser dem, som gör mig modfälld och får gråten att stockas i halsen. Sådana känslor måste också bejakas, om än inte för ofta. Därmed placerar sig Häxringarna i samma kategori som t.ex. Ormens väg på hälleberget och Dykungens dotter. Har man inget emot att läsa om leråkrar, fattigdom, sjukdom och allmänt snusk gillar man säkert Ekmans roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar