Gaudés roman La porte des enfers utkom förra hösten och fick då fin kritik i franska medier. Gaudé är också dramatiker, vilket kanske förklarar romanens jämna komposition och snabba scenväxlingar. Inga långrandiga filosofiska utlägg här inte. Istället bjuds läsaren på lika delar "magiskt tänkande" av Joan Didion, Gomorra och Dantes Inferno. Miljön är Neapel 1980, där en förkrossad Matteo kör taxi nätterna igenom. Hans sexåriga son har dödats av en missriktad maffiakula och äktenskapet med Guiliana har havererat. Då plockar han upp en kund som insisterar på att köpa honom en kopp kaffe som betalning. I kaféet presenteras Matteo för en grupp ljusskygga individer, däribland professore Provolone, som på fullaste allvar hävdar existensen av ett dödsrike, vilket också de levande kan nå via speciella portar. Drygt tjugo år senare, 2002, kidnappas en av Neapels maffialedare av en man som säger sig vara Matteos son.
Auguste Rodins La porte de l'enfer (1880 - )
Välskriven och lågmäld berättelse om sorg och kärlek, även om man också påminns om att "necromancy never pays". Extrapoäng för det långsmala bokformatet (Actes Sud), som är mycket trevligt att hålla i handen. En roman värd att översätta till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar