...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.
"Esther"
Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.
I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.
12 kommentarer:
Intressant moder-barn special du tagit fram.
Jag kan meddela att jag inte heller läst "Vi måste prata om Kevin", så vi är i alla fall två.
Har haft The Other i bokhyllan ett bra tag. Det trodde jag däremot att jag var ensam om. Kanske dags att plocka fram och läsa den till sist då.
Jag blev så trött på att läsa planlöst. Ofta får jag ut mer av böckerna om jag läser tematisk, fokuserar på en författare etc. Och när böckerna går i dialog med varandra är det nästan (inbillar jag mig) som att delta i en bokcirkel! Fast det fungera inte alltid och då är jag snart tillbaka i det planlösa igen.
Nu är du tyvärr återigen ensam om att inte ha läst Shrivers roman! Ja, läs The Other - vore roligt att höra vad du tycker, och då inte (bara) om modern-barnrelationerna. Påminner om lite av varje, men vad kan jag inte skriva utan att avslöja för mycket av vändningarna i handlingen.
Här är en till som inte har läst om Kevin, eftersom jag lider av en tvångstanke om att jag skulle irritera mig på boken om jag läste den. I mitt huvud har den titeln "Vi borde ha pratat om Kevin för länge sedan".
Faktiskt en bra idé med bokcirkel där böckerna utgör cirkeln istället för läsarna!
Spectatia: ja visst är det! Fast man riskerar så klart missa en hel del annat när man läser på det sättet, fast, vaddå, det gör jag ju ändå vid en första läsning (nu har jag visst cirkel med mig själv, haha!).
Apropå Shriver, ifall du inte har sett det så är det en rätt intressant artikel i The Guardian idag om en annan av hennes böcker.
Tack för tipset! Mycket intressant artikel och jag håller med den första kommentaren på texten: vad vill hon egentligen säga? artikeln påminner en hel del om vad som verkar ha blivit hennes litterära signatur: att vända och vrida på ett ämne som är på något sätt tabu och därmed också blotta mindre sympatiska aspekter av sig själv eller sina kvinnliga huvudpersoner, typ brist på empati, lojalitet etc.
Jag ska erkänna att jag tvekat läsa hennes böcker eftersom jag finner hennes offentliga personlighet egendomligt passiv-aggressiv. Tycker att man kan sköjna en "major chip on her shoulder" (sv?) som gör mig misstänksam också mot det hon skriver. NU tycker jag förstås att det nog ger läsningen av dem en extra dimension. Efter att ha läst den här artikeln blir jag plötsligt nyfiken på romanen som den handlar om...
Kul att den var av intresse!
Det är så lustigt, för precis den bilden som framkommer av henne i artikeln är den jag har haft av henne också, utan att ha läst någon av hennes böcker eller ens särskilt mycket om henne. (Så man kan ju undra var jag har fått den ifrån.) Och jag sällar mig också till skaran som spontant tänkte "Eh...? Ja...? Och...?" efter att ha läst artikeln.
"Chip on her shoulder" har jag också funderat över vad det kan bli på svenska. Säg till om du kommer på det.
Som du kanske såg av kommentarskedjan var det en och annan som associerade till den stora debatten om Julie Myersons senaste bok The Lost Child, där hon går i detalj om sin tonårsson och hans drogberoendeproblematik. Också om detta finns det ett flertal artiklar och en vansinnig mängd kommentarer att läsa i The Guardians arkiv.
Tack igen, hade ingen aning om den läsarstorm (fast har de verkligen läst henne?) Myersons bok orsakat. I hennes fall verkar diskussionerna också handla om klass, vilket känns väldigt förutsägbart i Storbritannien. Myerson är inte bara en hemsk mor för att ha exponerat sin sons drogproblem. Hon har inte heller något riktigt problem eftersom Myersons är medelklass.
Man blir så trött.
Nej, som vanligt i såna här sammanhang så har säkert största delen av de som tycker till inte läst boken. Uppfattningar bildar man sig ju tydligen lätt ändå (se bara på min av Lionel Shriver), men frågan är hur hårt man då ska propsa på dem.
Och visst är vissa apekter rätt förutsigbara här, men från mitt perspektiv här borta i Sverige är ett typiskt brittiskt perspektiv en trevlig omväxling.
Jag har funderat på att läsa den omdiskuterade boken, men har inte riktigt bestämt mig. Jag gillar nämligen hennes fem första böcker skarpt, men sedan kom Home som är en sorts biografi över huset hon bor i och den var bara olidligt tråkig.
Ok, då kan du tipsa om var man kan börja om man som jag inte läst Julie Myerson tidigare? Och vilken typ av litt skriver hon, påminner hon om någon annan (brukar ju hjälpa)?
Det var nog det att hon inte påminde mig om någon (som jag har läst i alla fall) som gjorde att jag fastnade för den första jag läste, Something Might Happen.
Sedan är t.ex. Laura Blundy också bra, men ganska annorlunda då den utspelar sig på Victoriatiden.
Även Me and the Fat Man, The Touch och Sleepwalking har jag gillat, men jag skulle nog kanske rekommendera dig att läsa lite om de olika böckerna, t.ex. på någon nätbokhandel eller på Contemporary Writers för att ta reda på vilken bok som kan ligga närmast din smak.
Nu var det några år sedan jag läste de flesta av dessa - jag vet ju inte säkert om jag skulle tycka det samma om dem idag - men det skulle i alla fall vara kul att höra vad du evt. kommer tycka om Julie Myerson.
Tack för tipsen! Tror det är dags att ta en sväng till lokala biblioteket för att se om jag hittar hennes böcker där.
Skicka en kommentar