söndag, januari 24, 2010

Jane Austen via Mary Wollstonecraft

Jane Austen-utställningen i New York kom lägligt för mig som tänkt på hennes romaner de senaste veckorna. Enligt Laura Miller skrev C. S. Lewis uppskattande om “the ’hardness’ of Austen’s moral rigor”. Fast det är nog inte därför hon är populär idag. Tror mer på en blöt skjorta mot ett naket mansbröst. Och inget fel i det, men för några år sedan läste jag om de tre romaner jag alltid haft svårt för: Northanger Abbey, Mansfield Park och Sense and Sensibility. Vid omläsningen slogs jag av Lewis ord. När jag nu läser Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman inser jag att man också kan förstå Austens moraliska stränghet som både feministisk och närmast anti-romantisk.

Jane Austen var 16 år när A Vindication utkom. Hon läste kanske aldrig boken, men den diskuterades överallt. Under en period i sitt liv bodde Wollstonecraft dessutom hos en av Austens kusiner. Lyndal Gordon påminner om det här i sin biografi över Wollstonecraft. Rachael Young påminner mig också. I mitt exemplar av A Vindication har hon skrivit ”Austen” bredvid vissa stycken. T.ex. det här:

”I have seen this weak sophisticated being neglect all the duties of life, yet recline with self-complacency on a sofa or boast of her want of appetite as proof of delicacy that extended to, or, perhaps arose from, her exquisite sensibility: for it is difficult to render intelligible such ridiculous jargon.” (s. 44)

Visst tänker man på den ständigt halvsovande Lady Bertram i Mansfield Park? Fast mer intressant tycker jag det blir om man jämför Wollstonecrafts och Austens beskrivningar av kärlek. Jag har alltid läst Austens romaner som en hyllning till det kärleksfulla förhållandet och en kritik av det arrangerade äktenskapet. Wollstonecraft däremot förkastar de romantiska griller kvinnor matas med från barnsben. Kärlek är ingenting man bygger ett framgångsrikt äktenskap på, menar hon. Det ligger i kärlekens natur att den snart dör ut (förälskelse menar hon väl, tänker jag, men engelskan har ju inget riktigt bra ord för det, infatuation har en sådan negativ klang). Ett lyckat förhållande kräver ömsesidig och varaktig respekt. Båda parterna måste dessutom besitta virtue. Med det menar Wollstonecraft inte sexuell oskuld eller oskuldsfullhet, det är hon noga med att poängtera. Virtue sitter inte i mödomshinnan. Ordet står här för en uppsättning goda egenskaper (virtues), framförallt en beständig, närmast orubblig rättrådighet.

Sense and Sensibility (BBC 2008)

Och precis den egenskapen hyllas ju också i Austens romaner, slår det mig. Fast hon ger oss också otaliga exempel på motsatsen: falske John Thorpe i Northanger Abbey, ansvarslösa Willoughby i Sense and Sensibility samt det charmiga men opålitliga syskonparet Crawford i Mansfield Park. Det som kännetecknar de här romanfigurerna är inte bara deras syn på äktenskapet som ett rent ekonomiskt arrangemang utan också deras tendens att låta sig styras av sina högst flyktiga känslor. Och det är nu Austens obarmärtighet - 'hardness' - blir som tydligast. Här ges inget utrymme till förbättring. De är för alltid förtappade och det som väntar dem är ett liv i missnöje och olycka.

I skarp kontrast skildras romanernas centrala kärlekspar: framförallt Elinor och Edward i Sense and Sensibility, samt Fanny och Edmund i Mansfield Park. Där kan man snacka om varaktighet och rättskaffenhet i en nästan outhärdlig kombination. Männen tillåts i de här fallen begå misstag, men då enbart med kvinnor som förställt sig. Edward och Edmund har agerat i god tro och förtjänar därför förståelse. Men åh, så tråkiga alla är som romanfigurer – präktiga och torra som trä. Hur många gånger har jag inte önskat att Fanny ska falla för Henry Crawford istället och ägna sitt liv åt att förbättra honom, eller att Edward kläcker ur sig vad han känner för Elinor innan hon praktiskt taget tynar bort av olycklig kärlek.

Det är först via Wollstonecraft jag börjar uppskatta rättskaffenheten bakom figurernas agerande, och inte bara tragiken. Austen presenterar ju ett alternativ både till den romantiska och den ekonomiska synen på förhållandet mellan könen. Det alternativet har starka feministiska förtecken. Enligt Wollstonecraft kan kvinnor utveckla virtue enbart via intellektet, det oberoende tänkandet. Detta kräver förstås ordentlig utbildning och helst också ekonomiskt oberoende, dvs yrkeskunskaper. Det kräver också män som förstår att uppskatta denna virtue hos sin partner.

Austen går inte alls lika långt i sin frihetsvision, men hon skrev ju romaner och inte pamfletter. Fast inte vilka romaner som helt. Hade huvudpersonerna i Mansfield Park och Sense and Sensibility agerat som jag önskade, ja då hade de nog passat bäst i de gotiska romanser Catherine Morland läser i Northanger Park. På tal om Catherine - hennes rättrådighet är ju en utvecklingsproess och inte ett faktum, precis som i Austens (i mitt tycke) mest lyckade romaner: Emma, Persuasion och Pride and Prejudice. I Catherines fall är processen dock väl dramatisk och snabb - och därför inte lika tillfredställande. Å andra sidan måste hon också lära sig att det verkliga hotet mot lycka inte är förgiftade bägare eller hemliga rum utan ett helt samhällssystem.

6 kommentarer:

Alexia sa...

Åh, ett underbart inlägg! :)

Mrs. B sa...

Tusen tack!

"oroshjärta" sa...

Du skriver vackert.

Mrs. B sa...

Tycker du? Vad roligt att läsa, tack!

Hermia sa...

Vilken bra text att starta måndagsmorgonen med! Du gör en jätteintressant jämförelse. Och om det fanns eoner av lästid skulle jag, inspirerad av inlägget, ta upp författarna och göra samma parallelläsning - få Austen att växa.

Mrs. B sa...

Jag fick också en väldig lust att läsa om Austen när jag läste Wollstonecraft - ialla fall någon av romanerna, kanske Lady Susan som jag aldrig läst.