Jag var tvungen att schemalägga läsningen av Pamuks roman, annars hade jag aldrig tagit mig igenom den. Varje kväll efter jobbet - femtio eller hundra sidor. Läsledan var nämligen ofta av Proustiska proportioner, likaså Pamuks besatthet av det samtidas uppgående i det förflutna och tvärtom. Fast Pamuks miljöer är fuktiga källarhålor, mörka och smutsiga trappuppgångar, sunkiga barer och bordeller, nedgågna och fattiga kvarter i Istanbul, lägenheter där tapeterna släppt från väggarna och föremålen ruvar på hemligheter. Lägg till det Pamuks förbannade postmoderna attityd, dvs. sida upp och sida ner av subjektfragmentering och identitetssökande, och vi har The Black Book.
Galip letar efter sin försvunna hustru Rüya. Hans sökande visar sig så klart också vara ett sökande efter det egna jaget och Istanbuls, ja hela Turkiets, karaktär. Varannat kapitel består av farbrodern och journalisten Celâls dagliga kolumner, där samma tema behandlas. Snart riktar Galip misstankarna mot just farbrodern. Är det månne så att Rüya och han gett sig av tillsammans? Detektivelementet i Pamuks roman är mest ett sätt att uttrycka tillvarons mysterium, hur vi ständigt konstruerar oss själva och andra utifrån minnen, miljöer och missförstånd, samt hur förutbestämt att misslyckas detta arbete är. Liksom i senare intervjuer kritiserar Pamuk här just thrillern, deckaren för att förenkla tillvaron. Själv tycker jag att han slår in öppna dörrar. Dessutom är ju hans överlägset bästa roman, My Name is Red, just en deckare där varje ledtråd leder läsaren närmare lösningen, till skillnad från de röda trådarna i The Black Book, vilka slingar sig genom Istanbuls kvarter och historier bara för att i bästa fall leda tillbaka till början.
Just cirkelrörelsen i romanen bidrar starkt till den leda jag kände under läsningen och faktiskt, Pamuks strukturella identitetsundersökning tycker jag mig ha sett i otaliga andra romaner. Samtidigt är Pamuks Istanbul fascinerande i all sin myllrande motsägelsefullhet och jag är därför glad att jag läste till slutet. Där får vi i alla fall svar på de mest elementära frågor Galip ställt romanen igenom. En konkretisering av Istanbuls problem ger också ett välbehövligt sammanhang till hans tidigare funderingar. Dessutom är det möjligt att bland de många berättelser som ingår i The Black Book skönja tidiga versioner av Pamuks senare romaner. Liket i brunnen återkommer i My Name is Red och snön som faller över både Istanbul och staden Kars pekar förstås mot romanen Snow. Galips besatthet av Rüya, hennes försvinnande och hans minutiösa studerande av föremålen i Celâls lägenhet återfinns visst också i Pamuks senaste roman, The Museum of Innocence. Slutsats: en roman där den grundläggande idén inte helt förmår bära upp vare sig romanens längd eller kompakta stil och skönheten och läsglädjen bara hittas i de många, många berättelser som utgör texten.
6 kommentarer:
Jag är nästan säker på att det inte var din mening, men gud så sugen jag blir på att läsa "The Black Book". En sådan utmärkt raffinerad diss du har åstadkommit, bravo!
Skall f.ö. härma dig och schemalägga min läsning av Dante ety vi när en viss osämja mellan oss, jag och "Den gudomliga komedin".
Tack! Det är en fascinerande roman (också) och jag undrade ofta om huvudpersonen blivit galen. Jag vet faktiskt fortfarande inte om det är så. Istanbulbeskrivningarna är underbara, ska jag också tillägga.
Schemalagd läsning brukar fungera för mig och är ju ett tecken på att jag verkligen ville läsa ut Pamuks roman, även om den kanske inte riktigt fötjänade det jobb jag lade ner...
Mmm, med lite vilja kommer man hur långt som helst. Jag skall ge mig fem sånger Dante och ett glas rött ikväll, en sk mjukstart.
Jag vill minnas att även jag tyckte att Den svarta boken var ett smärre helvete att ta sig igenom och jag tror att vi var flera i läsecirkeln som var tvungna att just schemalägga läsningen för att alls bli klara.
Den vita borgen däremot läste jag för många år sedan och vill minnas att den både var spännande och hade ett klurigt slut. Man ska inte döma på en bok är min slutsats (och där slog jag in en dörr jag med).
Caroline: vin och Dante låter helt underbart...
Boktoka: jag har läst din recension och är djupt imponerad av att du tog dig igenom den svenska översättningen, som jag tyckte var tungrodd.
Kul att höra din åsikt om Det vita tornet, som jag inte läst ännu. Jag tyckte som sagt mycket om det andra jag läst av Pamuk.
Och nej, ingen öppen dörr det där med en bok - jag dömer (säkert alltför) ofta författare efter det första jag läser av dem. Det blir ju lätt så, på både gott och ont.
Ja den boken var verkligen seg att läsa, trodde aldrig den skulle ta slut, men precis som dig så använde jag mig av schemalagd läsning, gör det ibland när böckerna känns ändlösa, men jag ändå inte vill sluta läsa dom.
Skicka en kommentar