Jag vet inte varför jag bara orkar med poplitt, och knappt det, just nu. True crime är iofs en genre jag faktiskt förknippar med just sommaren. Kvinnor över trettio utgör f.ö. majoriteten av Efterlysts tittare och brottsbilagornas läsare; demografiskt är det alltså helt naturligt att jag slukar The Monster of Florence på bara några timmar. Den här typen av böcker är ofta ganska snaskiga, även om de sällan glamoriserar brott och förövare till den grad thriller- och deckarförfattare gärna gör. Här fokuserar författarna dock inte bara på brotten och det direkta polisarbetet. Och resultatet: ja, jag gillar. Det som till slut upprör mig mest är inte de makabra morden utan det italienska rättsväsendets uppenbara brist på moral, sunt förnuft och kompetens. När författarna i ett sista, tillagt kapitel, diskuterar rättegången (domen hade ännu inte fallit när boken utkom) mot Amanda Knox i ljuset av sina egna erfarenheter blir det riktigt otäckt. I ett så genomkorrumperat och rättslöst land som Italien gäller det tydligen att generellt hålla huvudet mycket lågt. Eftersom jag inte kan kanalisera min upprördhet i en konstruktiv riktning gör jag dock snart som majoriteten av italienare - rycker på axlarna och går vidare. Till nästa bok.
Italien, 2002.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar