När man dödar katter...

...hjälper det något litet att precis ha läst sydafrikanske J. M. Coetzees roman Disgrace (Onåd på svenska), där den vanärade huvudpersonen och professorn David Lurie tar jobb på en veterinärstation på landsbygden efter att ha fått sparken från universitetet i Cape Town. Lurie har inlett en affär med en av sina studenter och vägrar att göra offentlig avbön. Istället accepterar han avskedet och flyttar hem till sin dotter, som har upprättat ett hundpensionat på sin ganska nedgågna lantgård. Dottern kämpar också med sina egna demoner vilka blir fler efter en attack där Lurie misshandlas och dottern blir våldtagen av de svarta förövarna. Istället för att sälja gården och flytta väljer dock dottern att stanna kvar.

Trots att nu både Lurie och hans dotter lever i en slags vanära återvänder han varje dag till veterinärstationen där en aldrig sinande ström av framförallt oönskade hundar lämnas in för avlivning. Till en början står Lurie oförstående inför veterinärens kallsinne, men förstår till slut att hon faktiskt känner mycket mer än hon visar. Hennes jobb blir aldrig lättare, konstaterar Lurie, det blir istället svårare för varje djur som hon sticker nålen i. Och det enda de två kan göra åt saken är att ge hundarna kärlek och att efter deras död behandla dem med så mycket värdighet de bara förmår. Det är slutligen med hundarna som Lurie (nu föraktad av både svarta och vita i det nya Sydafrika) identifierar sig.

Och var kommer då katterna in? Det gör de inte. Men jag tänker på Coetzees roman, på Lurie och veterinären när jag själv står där med giftsprutan i högsta hugg. Det gör ont att döda katter. Riktigt ont (men inte för katterna som matats med lugnande medel och sedan sövts) och det enda som tillfälligt lindrar är att precis som romanpersonerna behandla deras små döda kroppar med någon slags värdighet. Vi lindar in varje katt i en filt och packar dem individuellt för att sedan låta bränna dem. Och ni som läser, skaffa för fan aldrig "sommarkatt", kastrera era djur och låt dem inte springa vind för våg utomhus - ibland hittar de aldrig hem igen.