Sommarserier - urbana fantasier

Årets sommarserier var något otippade eftersom jag sällan fastnar för fantasy. Jag skyller det nya intresset på Charlaine Harris och televiseringen av hennes böcker. Kanske beror det också på att jag tidigare i våras plöjde en hel hög romanser av Mary Stewart. Aversionen mot det romantiska avtog något efter det. Om man ser förbi de fantastiska elementen är dock Harris och andras serier i genren urban fantasy främst mysterier med kvinnliga huvudpersoner. De romantiska inslagen tar iofs en hel del plats. Inledningsvis tolkar jag också de fantastiska elementen mest som ett sätt för författarna att låta sina hjältinnor kära ner sig i politiskt mindre korrekta män, där farlighet och dominans utgör huvudattraktionerna.

Så upplevde jag t.ex. Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie, en tydlig föregångare till Sookie Stackhouse, fast tvärtom liksom. Här trängs klyschorna: Anita är mörk, läderklädd och expert på div. kampsporter. Dessutom saknar hon humor. Hos Hamilton hittar vi också Jean-Claude (rysningar), en slags urtyp för den farlige vampyrälskaren. Och nej, jag klarar inte av det. Efter tre volymer blir skämsfaktorn för hög. De mysterier Anita söker lösa är potentiellt spännande historier, men tyvärr beter hon sig ofta helt rubbat. Vad hjälper det då att andra läsare lovar och svär att senare böcker i serien är rent pornografiska? Dit orkar jag inte läsa.

Vidare istället till Patricia Briggs och Moon Called. Här bor den kvinnliga mekanikern Mercy Thompson granne med en varulv/vargman, inte vet jag vad det kallas. Dominant flockledare är han hursomhelst och har naturligtvis ett gott öga till den unga mekanikern. Också den här gången irriterar det mig - alla dessa dominanta och livsfarliga män som kan blidkas med sex. Här stöter jag också på ett annat problem: Briggs mytologi känns avslagen och tråkigt välbekant och då har jag knappt läst något i genren. Eftersom min toleransnivå redan är låg läser jag inte mer i den här serien.

Den författare jag verkligen fastnar för är istället Kim Harrison. Hennes huvudperson är ett slags V.I. Warshawski i Underlandet, höll jag på att skriva. Fast det är orättvist eftersom Sara Paretskys kvinnliga deckare har ett socialt patos som hjältinnorna i urban fantasy normalt saknar. Däremot undviker Harrison de värsta klyschorna. Romantiken tar mindre plats och de mysterier huvudpersonen Rachel Morgan löser är både kluriga och oväntade. Och det är faktiskt styrkan också i den värld hon presenterar. Till skillnad från Briggs är mytologin i Harrisons romaner spännande. Vad hon hittar på! tänker jag flera gånger under läsningen. Och det är ju det de bästa fantasyförfattarna är så bra på. Ialla fall de jag läst och tyckt om. Emellanåt är böckerna dessutom rätt roliga. Mer Harrison för mig alltså; jag är redan inne på bok fyra.