Europa är kaputt. Det är den italienska krisreportern Curzio Malapartes slutsats i krigsreportaget från andra världskrigets kaotiska fronter och diplomatstinna middagsbord. Fast Kaputt läses kanske hellre som Malapartes memoarer eller t.o.m. skönlitteratur. Just svårigheten att klassicifera texten är en del av dess charm. Eller dess problem. Det beror på vem man frågar.I efterordet till den engelska översättningen kallar Dan Hofstadter Malaparte för moraliskt korrupt eftersom han fiktionaliserat händelser och personmöten så till den grad. Dessutom misstror han författarens sympatier med de allierade. Malaparte är en kappvändare och Kaputt måste läsas med urskillning, varnar han. I SvD kallas Kaputt för en samling "surrealistist inspirerade fantasier" medan DNs recensent presenterar Malaparte som "posör" och "opportunist" men också "lysande författare". I Expressen, slutligen, definieras Kaputt som ett tidigt exempel på dagens medieklimat, där fokus ligger på det sensationella och ögonblickliga istället för det förklarande. Malaparte skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, menar recensenten.
Men läser man utanför de snäva kriterierna för krigsreportaget och ögonvittnesskildringen kan Malaparte också förstås som en krigets Sheherazade, eller varför inte en hovnarr, som både förtjusar och förskräcker maktens middagsbordsgäster med sina gruvliga historier. Ironin och satiren flödar lika rikt som konjaken och den finska vodkan. Det ofta nästan groteskt självupptagna berättarjaget kräver huvudrollen också i skildringarna av mer allmänmänsklig tragik och terror. Fast kanske är detta berättarjag en form av parodi, kanske exemplifierar berättaren det absurda i att objektivt och neutralt försöka fånga det som knappt låter sig förstås? Kanske är det en högst personlig uppgörelse med författarens egna illusioner? I P1s Biblioteket berättar hursomhelst bl.a Mikael van Reis varför han läser om den här boken ungefär var femte år. I det programmet nämns också en filmatisering från 2009. Men, faktiskt, baserat på följande filmsnutt råder jag hellre till att läsa boken:
3 kommentarer:
Mycket har riktat mig mot Kaputt det senaste och jag vill absolut läsa den, nu ännu mer. Tackar också för Biblioteketlänk som jag genast skall ta mig an.
Passar på att flika in att skörd i form av Mann, Huisman och James (+ ett par titlar som annan kund införskaffat från Bokus samtidigt som Estetiken) mottagits med glädje. Hur man skall hinna med alla dessa bra tips får bli en senare fråga.
Vad roligt! Jag måste bara nämna att Huismans bok är en tunn rackare, urspr. publicerad på franska i serien Que sais-je? Du som läst (?) konstvetenskap kanske tycker att den är väl elementär. Och hinna med, ja. Jag får magsår när jag ser tillbaka på årets bokhögar och inser att det mesta fortfarande är oläst.
Ok, jag skall kolla upp den. Men ibland kan den typen av hastiga översiktsverk ge mycket, låter intressant med den historiska linjen. Märkligt med lässtressen, jag försöker se den som positiv.
Skicka en kommentar