Det händer inte mycket här på bloggen, men desto mer i verkliga livet och det är väl så det ska vara. Jag har ialla fall tagit mig tid att se film nummer två i klassikerutmaningen, nämligen Tokyo Story, en vardaglig berättelse om två ålderstigna föräldrar som hälsar på sina vuxna barn i Tokyo. Där har ingen tid med dem, förutom den ingifta unga änkan Noriko, som visar det gamla paret runt i staden. Efter den korta visiten återvänder det lite desillusionerade paret hemåt, men den gamla kvinnan insjuknar på vägen och dör strax efter hemkomsten.
Tokyo Story har ofta kallats en av de bästa filmer som någonsin gjorts och visst är skådespeleriet ovanligt fräscht för en snart sextio år gammal film. Just vardagligheten gör att man som tittare kommer väldigt nära både karaktärere och skeenden. Det är lätt att känna igen sig. Ämnet är ju om möjligt ännu mer aktuellt idag. Ozus osentimentala sätt att skildra generationsklyftorna är raka motsatsen till 1950-talets melodramatiska Hollywoodfilmer på samma tema.
Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:
Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:
2 kommentarer:
Du får göra som huvudpersonen Sibylla i Helen DeWitts roman "The last samurai", som kontinuerligt ser Akira Kurosawas "De sju samurajerna"
Ja, samurajerna erbjuder ju mer aktion. Men jag menar inte att dissa Tokyo Story. Det är en fin film, bara inte en favorit.
Skicka en kommentar