Ian Fleming - "The Spy Who Loved Me"

Sommarsäsongen är över. Det är kväll, en storm hotar och på The Dreamy Pines Motor Court sätter Vivienne Michel på en jazzskiva och häller upp en drink åt sig själv. Efter några veckor som tillfällig receptionist har den unga kanadensiskan fått uppdraget att ensam ansvara för motellets stängning. När regnet börjar falla dricker hon sakta sin Manhattan och tänker tillbaka på sin tidigare sejour i London. Tiden där har gjort hennes desillusionerad vad gäller män och deras avsikter. I samtliga fall har Vivienne känt sig utnyttjad.

Dagdrömmarna avbryts när två främmande män oväntat anländer. De påstår sig arbeta för motellets ägare men vägrar att förklara sin närvaro. Vivienne upplever snart situationen som hotfull. Motellet ligger isolerat och männen antyder att de kommer att göra henne illa. I hemlighet knäpper hon på motellets ledigskylt. Just som stormen bryter ut och situationen blivit desperat knackar det på dörren. När Vivienne öppnar står där ytterligare en man. Han presenterar sig som - så klart - Bond.

The Spy Who Loved Me är (tydligen) en Bondberättelse olik Flemings övriga. Huvudrollen innehas av Vivienne och Bond gör entré först två tredjedelar in i texten. De två männens uppdrag och Bonds roll i deras förehavanden är f.ö. mest ursäkter för att presentera en tes om sexuell frigörelse ur ett kvinnligt perspektiv. I korthet går tesen ut på att sex mycket väl kan vara något tillfälligt, men då krävs att båda parterna respekterar varandra och att något av aktens mystik hålls levande. Det doftar 1960-talets Playboy-mentalitet om berättelsen om den unga Vivienne som har en högst tillfällig förbindelse med ännu en man (gissa vem), fast den här gången utan att känna sig varken billig eller utnyttjad. Det har kunnat bli hur unket som helst, men berättelsen klarar precis balansgången mellan exploatering och sexualdebatt. Jag tror att det mest beror på att Fleming själv behandlar karaktären Vivienne, hennes önskningar och begär, med respekt. Rekommenderad läsning.