Keri Hulme - "The Bone People"

Så. The Bone Poeple. Vann Bookerpriset 1984 och en roman jag nog aldrig tittat åt, än mindre läst, om det inte jobbet krävde. Nya Zeeland, en ensamstående kvinna har byggt ett tornhus på stranden och får oväntat besök av blond, blåögd och stum sjuåring med skadad häl. Det är viktigt att han är blond och blåögd, för kvinnan på stranden, Kerewin Holmes, är delvis Maori. Det är likaledes viktigt att pojken Simons fosterfar, Joseph Gillaylay, också är Maori. Att de här tre individerna har tappat kontakten med sina respektive familjer, sin bakgrund, sin kultur- och därför beter sig underligt, är vingskadade i själen - är också viktigt.

Att ingen av de tre huvudpersonerna är helt sympatisk är uppfriskande. Att våldet i berättelsen är av det absolut oacceptabla slaget (!) är också, nej, inte uppfriskande, men, jo, uppfriskande ovanligt. Att Kerewin och Joseph aldrig inleder någon romans är definitivt uppfriskande. Uppfriskande är också Hulmes poetiska språk, det vandrande berättarperspektivet, avvikelserna från en grammatiskt korrekt engelska och författarens stundvisa vägran att förklara sina karaktärers beteenden. Till och med de möjligtvis övernaturliga inslagen gillar jag.

MEN. Jag har svårt för allegorier. Och jag har särskilt svårt för allegorier där personerna i berättelsen representarar skilda kulturer.  För naturligtvis är blonda, blåögda Simon strykpojke (bokstavligen) för de européer som bidragit till Maorikulturens förtvinande och förfall. Och naturligtvis mår Kerewin och Joseph dåligt för att de försakat sagda kultur. Och - naturligtvis - blir de friska och harmoniska personer så snart de förstått att bejaka just sin ursprungskultur. Jojomensan, sådant botar både cancer (Kerewin) och en envis tendens att puckla på små barn (Joseph). Och Simon då? Jo, efter att nästan slagits ihjäl och nu inte bara är stum utan också döv kan han också upptas i gemenskapen utan problem. Och i det faktumet kan man så klart läsa in vad man vill. Själv läser jag och blir besviken.