"a climate particularly inhospitable to women"

...är ett uttdraget, ångestfyllt dödsögonblick. Kelley Kelleher kysser Senatorn på stranden och därmed är hennes - och faktiskt också hans - öden förbeseglade. Bilen åker ner i det svarta vattnet, Senatorn tar sig ut men Kelley blir kvar. Oates har fiktionaliserat "Chappaquiddickincidenten"; Kelleys sista tankar återvänder till tidigare på dagen, i väninnans sommarhus, den stilige Senatorn, vän till familjen, som väljer att trycka in sin tunga i just hennes mun och som föreslår att de ska ta färjan över till fastlandet och till hans hotellrum. Hon tänker också på föräldrarna, universitetsstudierna, kampanjarbetet och den första pojkvännen.

Det här är Oates när hon fortfarande struntar i korrekta meningsbyggnader, när meningarna istället travas på varandra och slutligen tippar över, men just i den här romanen höjer det bara intensiteten, besattheten med vilken Kelleys hjärna vägrar att ge upp. Vi vet dock redan från början hur det slutar. Oates roman är en anklagelse och en samhällskommentar och en så mycket tydligare sådan än The Accursed. Vid utredningen av Ted Kennedys olycka kom man fram till att Mary Jo Kopechne troligtvis var vid liv i den vattenfyllda bilen i nästan fyra timmar. Kennedy rapporterade dock inte olyckan förrän dagen därpå. Då var det försent.