Äntligen har jag läst ut den förbannade Joyce Carol Oates. Eller ska det vara De förbannade av Joyce Carol Oates? 670 sidor misogyni, rasism, lynchningar, hallucinationer, förbannelser och politiska intriger. Oates har plöjt biografier över Woodrow Wilson, en gång USAs president och innan dess president för Princeton universitet.
Romanen utspelas i Princeton, tidigt nittonhundratal. Wilson kämpar för makten över universitetet men har snart annat att tänka på. I stadens utkant befinner sig socialisten Upton Sinclair, författare till The Jungle (1906). Oates varvar historikern M. W. van Dyck IIs redogörelse av Crosswicksförbannelsen med brev och dagböcker skrivna av huvudpersonerna i romanen, dvs källorna till van Dycks berättelse. Ur virrvarret av texter stiger historien, verkar Oates vilja säga. Resultatet förblir dock fragmenterat och motsägelsefullt.
 |
| Woodrow Wilson |
Jag står ut med den fragmenterade strukturen. Den gör det möjligt att läsa romanen under en hel månad (!) utan att tappa tråden. Svårare har jag för Oates brist på subtilitet. Gotisk litteratur är iofs alltid övertydlig. Den externaliserar interna konflikter, mentala sammanbrott, och det är definitivt något ruttet i sinnet på majoriteten av Princetons välbärgade familjer - men måste varje anstötlig åsikt ta sig uttryck i stinkande ödeland, demoniska älskare och blodtörstande vampyrer? I bokhyllan väntat Bellefleur och A Bloodsmoor Romance men jag måste andas ut och läsa något helt annat först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar