Den klassiska Hollywoodfilmen är ett vedertaget begrepp, men Mark Cousins (The Story of Film) menar att det är en felbeteckning eftersom Hollywoodfilmen inte alls är klassisk utan djupt romantisk till karaktär och struktur. På samma sätt är Jess Walters Beautiful Ruins romantisk i grunden. Den låtsas ibland vara cynisk och samhällskritisk, särskilt i förhållande till kändisskap och filmbranschen, men är egentligen en enda lång pitch (sv?) av filmversionen. Berättelsen är ett kollage av personer, perioder, platser och genrer. Praktiskt taget varenda scen går att föreställa sig i filmformat: den döende skådespelerskan som anländer till den italienska kustbyn i båt, solens strålar som glittrar på vattenytan; den amerikanska soldaten som vandrar genom ett sönderskjutet landskap; ljudet av sprinklersystemet utanför ett sängkammarfönster i Los Angeles, Edinburgh i festivalkostym osv.
The pitch: Föreställ er en kombination av Den döende patienten (1996) och The Player (1992) med inslag av Trainspotting (1996) och Cold Mountain (2003)!
Vissa partier skorrar dock lite falskt. När Jess Walter i romanens sista kapitel hävdar att alla berättelser är kärlekshistorier (the detective loves the mystery, the serial murderer loves his victim, and the spy loves his front. The ice trucker is torn between his love for the ice and the truck, and the pawnshop guys adore their junk) läser jag det som ett slags alibi, en ursäkt för att det just en kärlekshistoria han skrivit. Håller man i minnet att detta är en melankolisk, nostalgisk och hoppfull berättelse med dramatisk början och tillrättalagt slut är ändå Beautiful Ruins rätt ljuvlig läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar