Alltså, det där med ett inlägg per dag har jag ju fått lägga ner, men vem vet, jag kanske kommer ikapp rätt vad det är. Nu till roman nummer sex av tio i mitt läsmaraton: Zombie, vars titel jag initialt tolkar som en metafor för huvudpersonen Quentins brist på social kompetens och empati, men som visar sig referera till något mycket värre, nämligen hans begär efter en alltigenom foglig person som förmår uppfylla alla hans sexuella krav och begär, dvs en zombie (fast hur sexiga och fogliga är de egentligen?). Jag ska inte gå in på detaljer, men en isklyvare och ett antal misslyckade amatörlobotomier bidrar till att jag mår ganska illa under läsningen. Nu är jag i och för sig inte helt återställd efter veckan som varit, men jag tror faktiskt att min avsmak främst beror på Oates roman och inte på sjukan.
Hursomhelst blir jag inte klok på den här romanen. Varför väljer Oates att skildra just en sån här persons inre? Mina reservationer har mindre att gör med det som skildras och mer med det voyeuristiska perspektivet. Oates drar paralleller mellan huvudpersonens experiment och liknande experiment under 1950-talets, då utförda av legitimerade läkare, samt en gång förekommande amerikanska försök där mentalt oförmögna personer utsattes för farliga doser av radioaktiv strålning. I ljuset av medicinsk historia framstår Quentins handlingar inte lika bizarra och unika, tycks hon mena. Att Quentin dessutom mest sitter hemma och tittar på tv och äter hamburgare när han inte kidnappar eller tänker på att kidnappa pojkar och unga män kan kanske också förstås som en kritik av ett kommersiellt amerikanskt samhälle. Men om så är fallet är Oates övertydlig och romanen alldeles för tvådimensionell. Det bizarra, blodiga och äckliga som fysisk manifestation av en samhällelig och individuell moralisk förtvining återfinns både i Black Water och i The Accursed. I den förra romanen är dock Oates mer återhållsam med sin förkärlek för det melodramatiska och det bizarra och då blir kritiken effektiv. I Zombie och The Accursed är penseldragen bredare och resultatet mer primitivt, grällt och tvivelaktigt.
3 kommentarer:
Avsmaken kan ju faktiskt bero på sjukan, jag har själv ett antal exempel jag inte står ut med pga det ... Zombie har jag faktiskt inte läst, jag tror dock att jag skulle gilla att läsa om medicinsk historia.
Jo, fast jag har nog gett fel intryck om Oates roman för den behandlar inte medicinsk historia på något diret sätt, utan enbart i förbigående, så man får dra egna paralleller mellan den och Quentins göranden. De senare dominerar hela berättelsen, tyvärr. Fast det är ju spännande på ett plan med romaner som provocerar. Den var bara lite för lik filmer som "Henry en massmördare," där det gottas så mycket i det bisarra och mordiska att jag blir misstänksam. Jag känner mig nästan medskyldig i det jag läser/ser.
Aha, då var det jag som läste lite slarvigt bara. Jag blir faktiskt ändå nyfiken, jag gillar ju JCO trots att jag vet att hon kan vara brutal ibland.
Skicka en kommentar