8. Internationella kvinnodagen: Grbavica (2006)

Grbavica, eller Sarajevos tårar (förskräcklig titel) är en film som skildrar traumat efter kriget på Balkan ur ett kvinnligt perspektiv. Redan under kriget förekom en kamp om hur kriget ska minnas, skildras av eftervärlden. Kusturicas Underground är ett inlägg i den debatten,  Jasmila Žbanićs Grbavica ett annat. I centrum av Žbanićs film står Esma, en bosnisk kvinna som en gång planerade att bli läkare men efter kriget tar arbete som servitris för att försörja sig och dottern. Filmens öppningscener är lugna men otäcka. Kameran rör sig sakta över kroppar tätt placerade bredvid varandra. Associationerna går till massgravar men de här kvinnorna är levande, om än ett slags levande döda. De befinner sig i gruppterapi. En kvinna berättar om sina erfarenheter under kriget medan en annan fnittrar hysteriskt. Plötsligt ställer sig en tredje kvinna upp och säger att hon inte tror att de här bekännelserna ger något. Finns det några jobb åt oss? frågar hon. Kameran stannar vid Esma, som tittar upp och rakt in i kameran.

Tidigt i filmen är det tydligt att Esma bär på en hemlighet som dottern inte vet något om. Till henne har Esma sagt att fadern dött en hjältedöd under kriget, men verkligheten är något helt annat. Filmen ställer två berättelser mot varandra, den officiella historien om kriget och Esmas historia, en alternativ berättelse som hon delar med de andra kvinnorna i centret, men som är så traumatisk att hon inte förmår berätta den vare sig för dottern eller de andra kvinnorna.
 

Filmens klimax är en konfrontation mellan mor och dotter och den verkar förlösande på Esma som efteråt förmår sätta ord på sina upplevelser. Samtidigt får det här slutet mig att fundera kring de förväntningar vi i väst har på filmer från Balkan. Enligt Slavoj Žižek projicerar västeuropa en offerroll på framförallt bosnier som därmed framställer västvärlden som godhjärtad, välvillig och ideell. Esma passar mycket bra in på en sådan definition. Hennes berättelse reducerar henne till ett offer och inte mycket annant. Samtidigt är det ju viktigt att hon blir hörd. Och kanske HÖR, för filmen igenom sjungs det väldigt mycket och trots att sångerna är både sentimentala och nationalistiska, och därmed mytbildande på ett annat plan, innebär de också lindring för kvinnorna i centret, för Esme och för dottern. För mer om filmen, läs t.ex. här eller här.