fredag, juli 18, 2014

Elizabeth Bowen - The Heat of the Day

The Heat of the Day utspelas till största delen i London, även om det görs en liten avstickare till Cork, Irland, ungefär i mitten av romanen. Andra världskriget pågår som bäst och blitzen har precis dragit förbi. Bland de som valt att stanna kvar i Lonon har en slags känslomässigt distanserad intimitet uppstått. Människor vandrar omkring på måfå och relationer uppstår spontant, ibland bara för en natt. I sin lägenhet i Marelybone får Stella besök av Harrison, en man som påstår att den man hon sedan en tid tillbaka har en relation med är en spion. För att hålla tyst kräver Harrison att Stella ingår en relation med honom istället.
 
För några år sedan undervisade jag Elizabeth Bowens The Last September i en kurs i irländsk litteratur. Då blev jag utskälld av en student, som menade att Bowen var oläslig. Nu var iofs utskällningen ett försök att mörka det faktum att hon (studenten) inte hunnit läsa ut romanen, men det var å andra sidan en del av hennes poäng. Det går nämligen inte att skumma igenom Bowen. Hennes sätt att skriva tillåter inte det. Berättare och personer i berättelserna är undvikande, svävande och omständliga, och meningarna måste ofta läsas fler än en gång. Ibland en hel massa gånger.
 
Just det omständliga och undvikande passar å andra sidan Bowens ämnesval väl. I The Heat of the Day speglar det Stellas utmattning och depression. Hon orkar liksom inte ta itu med frågan om sin älskares eventeulla skuld eller oskuld. The Last September utspelas på Irland, bland den anglo-irländska, egendomsägande medelklassen, vars medlemmar inte ser, eller väljer att blunda inför, det faktum att deras priviligerade livsstil går mot sitt slut i takt med att Irland blir sjävständigt.
 
Bowen tillhörde själv den där priviligerade anglo-irländska klassen på Irland men flyttade som ung till London, där hon hängde med medlemmar från Bloomsburygruppen. Hennes skildringar av tid påminner en del om Virginia Woolfs, men mer intressant är hur hon beskriver sina huvudpersoners relation till sina hem. När Stellas son Roderick kommer på oväntat besök hamnar de i varsin ände av soffan, vilket får Roderick att fundera över vad som fattas deras möte:
 
"Though this particular sofa backed on a wall and stood on a carpet, it was without environment; it might have been some derelict piece of furniture exposed on a pavement after an air raid or washed up by a flood on some unknown shore. His return to his mother cried out for something better - as a meeting, this had to struggle for nature, the nature it should have had; no benevolence came to it from surrounding things. It is the music of the familiar that is awaited, on such an occasion, with most hope; love dreads being isolated, being left to speak in a void - at the beginning, it would often rather listen than speak. Even lovers can feel this - how many passions have not been daunted by the hotel room? - and being son and mother the absence of every inanimate thing they had had in common set up an undue strain." (s. 54-5)
 
Mötet mellan Stella och Roderick lider mao av bristen på en familjär miljö och blir därför misslyckat. Just det misslyckade, det genanta, det uppgivna präglar The Heat of the Day men det betyder inte att romanen är på något sätt i sig misslyckad. Jag kommer att tänka på något jag läste i en svensk dagstidning (SvD, DN, eller var det en kvällstidning?) häromdagen: att sommaren är den tid på året då vi faktiskt har tid och ork att ta oss an den svåra, smärtsamma litteraturen. Fast jag är rätt lättad över att ha avslutat just den här romanen. Mer om Bowen här.

Inga kommentarer: