Julaftonsläsning

Är i Washington dc för julfirande imorgon som vanligt. Inte mycket julstämning just nu - det störtregnar ute - men ikväll blir det carol singing i nationella katedralen med vänninan P och hennes familj och då kanske den infinner sig? På tåget ner öppnade jag också första jullovsboken, Dorothy L. Sayers Thrones, Dominations, färdigskriven av Jill Paton Walsh. Hittills är jag försiktigt gillande även om inget brott begåtts ännu. Trevligt ändå att läsa om hur Harriet och Lord Peter installerar sig i lägenheten i London och hur Lord Peters överklassumgänge och diverse släktingar förhåller sig till giftemålet i allmänhet och till Harriet i synnerhet. Det är nästan så att det räcker.

  

Dröm eller mardröm?

Efter hissläsningen igår var det faktiskt med viss avund jag läste om mannen som blev instängd i en Waterstonesbokhandel i London. Helt klart förstod dock inte den här turisten att uppskatta att sitta instängd två timmar i en bokhandel. Men så var han inte där för att kolla in böcker utan enbart sin mejl. Filistin. Waterstones förstod dock händelsens dragningskraft på bokläsare och anordande därför en sleepover. Inte konstigt att det ser ljust ut för Storbritanniens bästa (och snart enda?) bokhandelskedja. En av flera saker jag saknar från tiden i London.

Med Patrick Modiano i hissen

Hösten har varit hektisk, med långa flygningar över Atlanten då jag däckat så snart jag satt mig i flygplansstolen. Ingen läsning där, inte. I Sverige har dagar och kvällar bestått av undervisning och förberedelser och just ingen tid för läsning utöver stressad skumläsning av litteraturlistorna. Tillbaka i New York har jag jobbat, skruvat ihop möbler från IKEA och svurit över antalet boklådor som fortfarande står oupppackade.

 

Men så. På väg till Virgil's för pulled porkmiddag i går kväll fastnar och och min man i hissen. Och där hinner jag läsa nästan 50 sidor ur romanen jag av vana slängt ner i väskan. Och fastnar i den också. Det var visserligen rätt skönt att kliva ur hissen efter en halvtimme och att så småningom få i sig lite mat, men då var jag så inne i berättelsen av jag knappt märkte hur barbecuesåsen droppade ner i knät och hur trådarna från mac n' cheesen fastnade på hakan.

 

"Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen." Så börjar Modianos De dunkla butikernas gata (1978). Berättaren har de senaste tio åren arbetar som privatdetektiv men det verkligt stora mysteriet gäckar honom fortfarande. Han har nämligen tappat minnet. När kollegan och ägaren till detektivbyrån stänger dess portar för gott, bestämmer sig berättaren för att en gång för alla hitta sig själv. Efter att kanske ha blivit igenkänd av en kypare på ett kafé börjar ett sökande efter diverse personer som kanske kan leda honom till den han en gång var. Sökandet leder tillbaka till krigsåren och ett antal händelser och platser som gradvis för honom närmare inte bara sig själv utan också det trauma som kanske kan förklara minnesförlusten.

 

Som texten på insidan av bokens skyddsomslag påpekar är identiteter, tidsbestämmelser och händelser i Modianos roman vaga, ibland bokstavligen svepta i dimma, medan de geografiska angivelserna alltid är exakta. Bara romanens titel! Resultatet är underbart konkret och frustrerande vagt. Kombinationen är oemotståndlig. Efter Lilla Smycket och (halvlästa) Place de l'Etoile träder ett antal teman i Modianos skrivande fram, särskilt tydligt det som rör identitet. Identitetssökandet i de senare romanerna är inte så mycket ett postmodernt metanarrativt grepp (som i t.ex. Paul Austers The New York Trilogy, där detektivmotivet återkommer), utan en desperat och alldeles nödvändig handling. I Modianos romaner står alltid något på spel för huvudpersonerna. Efter att ha läst den här romanen förstår jag bättre den aldrig uttalade politiska dimensionen i Modianos författarskap och därmed Akademins val. Hinner jag inte läsa ut mer i år, är det här en fin avslutning.