Terrassliv med Maria Lang (och lite Emily Dickinson)

Till skillnad från förra veckans klibbiga och rätt olidliga 35 grader har temperaturen legat på behagliga 28 de senaste dagarna. Tyvärr sitter jag mest inomhus och rättar febrilt uppsatser och examensarbeten, men så är målet att kunna lägga arbetsuppgifterna åt sidan första juli. Terrassen har varit räddningen, även om jag mest betraktat den inifrån (suck):

Trots jobb har jag hunnit med välbehövliga pauser och till och med smygit in lite läsning, t.ex. kan jag nu lägga Vår sång är stum och En ensam man till listan över lästa Maria Langdeckare. Lang är en fuskande pusseldeckare, till skillnad från t.ex. Agatha Christie, för hon undanhåller väsentliga detaljer från läsaren vilket gör det omöjligt att lista ut vem den skyldiga är. Eh, om det inte vore för att de "erotiskt besatta," "liderliga" och "kvinnojagande" personerna nästan alltid visar sig vara mördare, förstås. Men, men, så läser man ju inte Lang för intrigen utan för miljö- och tidsskildringarna - och för de litterära referenserna, såklart.

I En främmande man befinner sig Puck plötsligt ensam i en sommarstuga i bergslagen och det är allt lite ruggigt. Åskmolnen hopar sig över grantopparna och som läsare är jag länge osäker på vad jag ska tycka om den främmande man som oväntat dyker upp utanför huset. En främmande man är en av Langs mörkare och mer ambivalenta deckare, vilket kanske delvis beror på att hon i hög grad verkar ha inspirerats av Frödings dikt med samma namn. I Vår sång är stum charmar dock strukturen desto mer. De misstänkta ombeds skriva ner sina förehavanden och texterna utgör större delen av boken. Vem som mördat Skogas rektor känns däremot rätt ointressant. Jag fascineras istället av dåtidens skol- och examenssystem, och lär mig en hoper nya (gamla) ord på köpet: dimissionsrätt, censorer och  abiturienter.

På tal om flyktig, i ordets konkreta betydelse: förutom att vara läsplats fungerar terrassen också som skådeplats för diverse nordamerikansk fauna. Soliga dagar pausar glittrande trollsländor på möbler och krukor:

the halloween pennant

Och igår hittade en blåskrika hit. Jag tror att det måste vara ena halvan av paret som bor under vattentornet på andra sidan gatan så det var inget långväga besök direkt, men det var första gången jag kunde beundra fjäderdräkten på nära håll:

the blue jay

Blåskrikor tillhör kråkfamiljen, ifall profilen ser bekant ut. Så det är en smart liten rackare det här. Fjäderdräkten påminner lite om en skatas, förutom att den är, ja, blå. Faktiskt betydligt mer klarblå än på min bild. Och hoppsan, precis som jag skriver det här sitter min lilla granne utanför fönstret igen, nu bara en meter bort. I en dikt av Emily Dickinson spelar just blåskrikan huvudrollen och hon försvarar dess rätt till ett evigt liv. Lite samma fråga Hasse Andersson ställer i "Änglahund," faktiskt. Sedan hör det till att  Dickinsons attityd till organiserad religion var minst sagt komplex och att unionsoldaternas uniform var blå, så det sägs en hel annat i den här dikten också, för den som är intresserad:

No brigadier throughout the year
So civic as the jay.
A neighbor and a warrior too,
With shrill felicity   

/.../

His character a tonic,
His future a dispute;
Unfair an immortality
That leaves this neighbor out.