#vinterfilm

Jag skriver mer om film än litteratur just nu, men låt gå för det. Kulturkollos ord för dagen är #vinterfilm. Snö, kyla och is är inte bara namn på konkreta företeelser utan också metaforer för mänskliga tillstånd. Film har visuella möjligheter att kombinera betydelserna som litteratur saknar, trots de bilder texter kan skapa inom oss. I följande avsnitt ur Kubricks The Shining (1980) kontrasterar det sköna snölandskapet i labyrinten med Jack Nicholsons vansinne, men hotet förstärks också av tittarens insikt i att vintern kan vara direkt dödlig under fel omständigheter:

Slutscenen i Robert Altmans antivästern Mr McCabe & Mrs Miller (1971) illustrerar inte bara snöstormens likgiltighet inför mänskliga förehavanden, utan också hur ointresserad befolkningen i den lilla orten är gällande hjältens öde (obs! spoiler följer). Han har befriat dem från deras plågoandar bara för att ensam och bortglömd frysa ihjäl i snön. En av filmhistoriens mest hjärtskärande slutscener:

Det är knappast en slump att bröderna Coens Fargo (1996) utspelas på vintern. Peter Stormares illustrerar kanske mest dramatiskt (ha) den moraliska förfrysning som kännetecknar personerna i filmen. Det pulserande varma undantaget är Marge Gunderson, ypperligt spelad av Frances McDormand:

Vintern är också ålderns årstid, vilket antyds i Alan Rickmans regidebut, The Winter Guest (1997). Det frostiga förhållandet mellan mor och dotter står i centrum. Huvudrollerna spelas av ett verkligt mor-dotterpar: Phyllida Law och Emma Thompson. En lågmäld pärla med det vintriga skottska landskapet som tredje aktör:

Och slutligen: snö, kyla och is som konkreta signaler om att ett domedagsklimat är i antågande. Lob och Rochettes Snowpiercer (2013) och Roland Emmerichs The Day After Tomorrow (2004) lider båda av logiska luckor stora som isberg, men är sevärda ändå tack vare sina snötäckta katastrofscener. Vintern kommer - och fort går det: