"The Lost Daughter" - Elena Ferrante

Ledas vuxna döttrar reser till pappan i Kanada. Själv åker hon till kusten för några veckors semester. På stranden bekantar hon sig med en stor och stökig neapolitansk familj, där en ung mamma med dotter fascinerar henne särskilt. När den lilla flickan tappar bort sin docka påminns Leda om ett kontroversiellt val hon gjorde när hennes egna döttrar var små och hon reflekterar över sin syn på mammarollen.

The Lost Daughter är en roman om moderskapets baksidor. Inte riktigt i klass med The Days of Abandonment, men även en något förutsägbar roman av Ferrante är bättre än det mesta, konstaterar jag. En vag hotfullhet präglar båda romanerna. I The Lost Daughter etableras tonen redan på de första sidorna, när Leda checkat in på hotellet och precis ska till att somna:

"I turned drowsily and touched something on the pillow that felt cold, something made of tissue paper. I turned on the light. On the bright-white material of the pillowcase was an insect, three or four centimeters long, like a giant fly. It was dark brown, and motionless, with membranous wings. I said to myself: it's a cicada. Maybe its abdomen burst on my pillow. I touched it with the hem of my bathrobe, it moved and became immediately quiet. Male, female. The stomach of the female doesn't have elastic membranes, it doesn't sing, it's mute. I felt disgust. The cicada punctures olive trees and makes the sap drip from the bark of the mountain ash. I cautiously picked up the pillow, went to one of the windows, and tossed the insect out. That was how my vacation began." (p. 14)

Citatet påminner f.ö. om att 2016 är ett cikada-år på amerikanska östkusten. I sjutton år har de här cikadorna levt under jord för att först nu krypa fram, svärma några veckor och sedan dö.