Emma Flint - Little Deaths (2017)

Sedan jag postade något här senast har jag varit i Sverige och tillbaka, transporterat två katter via tåg och flyg från norr till söder, samt på andra sätt hjälpt till att flytta ett hem till ett annat. Emma Flints roman Little Deaths (2017) läste jag redan i början av juni, men har inte hunnit skriva om tidigare. 

Flint baserar Little Deaths på ett verkligt kriminalfall, i vilket en kvinna 1965 anklagades och dömdes för att ha bragt sin två barn om livet. Fallet inspirerade Mary Higgins Clark till att skriva bästsäljaren Where Are the Children? Den verkliga kvinnan hette Alice Crimmins, en ung och separerad tvåbarnsmamma i Brooklyn, och hon hävdade alltid sin oksuld. Idag verkar den allmänna uppfattningen vara att Crimmins brott inte var mord utan snarare att hon hade ett ganska fritt sexliv och alltid bar tung makeup. Någon annan har dock aldrig dömts för morden.

Romanens Crimmins heter Ruth Malone och precis som i verkligheten försvinner hennes två små barn från sitt sovrum för att några dagar senare hittas döda i grannskapet. Bokens andra huvudperson är den oerfarna journalisten Peter Wonecke, som får i uppdrag att rapportera om fallet då de mer seniora reportrarna på tidningen är på semester. Män och kvinnor i Ruths omgivning är alla kvicka att döma henne och Peter är inget undantag. Liksom de flesta män blir han också fascinerad av Ruth och hans intresse för fallet övergår så småningom i besatthet och en övertygelse om att Ruth är oskyldig. Om det är kvinnan eller fallet som lockar honom mest kan han till slut inte avgöra. 

Alice Crimmins, 1968. Foto: New York Post Archives/The New York Post via The Guardian.

Romanen har ett oväntat slut, som jag väljer att inte avslöja här. Det är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Kändes rätt att läsa i ett sommarhett New York, vilket också är var och när berättelsen utspelar sig. Little Deaths kan f.ö. förstås som en sentida släkting till de amerikanska romans noirs som skrevs under slutet av 1930-talet och framåt. För en klassisk romen från perioden, läs gärna James M. Cains Postmannen ringer alltid två gånger (1934), som hittas i fulltext här.