Skönlitteratur med kulinariska inslag kan jag inte stå emot. Inspirerad av den här intervjun rekommenderar jag följande mycket lätta rätter: I Heartburn beskriver Nora Ephron sin skilsmässa från Bob Woodward (Watergate, ni vet) i fiktiv form. Hon blandar gråt med kaksmet och andra recept och resultatet blir gott. Och roligt. John Lanchester är en f.d. matkritiker som skrivit bok, Njutningen Pris, om en psykopatisk kock. Colette Rossants Apricots on the Nile beskriver en uppväxt i Kairo och Paris kryddad med recept. I Jacqueline Devals Reckless Appetites förför matkritikern Pomme sin pojkvän med litterärt inspirerade rätter. När hon blir övergiven hämnas hon med giftkok. Läsaren får del av recepeten. En liknande historia kokas upp i Anthony Capellas Kärlek, mat & missöden där Laura faller för italienske Tomasso vars rätter tillagats av en annan man. Cyrano-inspirerat. Slutligen Isabel Allendes Afrodite: Berättelser, Recept Och Andra Afrodisiaka, också en självbiografi med recept, den här gången på temat kärlek och sex. Flera kokböcker är också direkt inspirerade av författare och deras verk. I Jan Mårtenssons Gamla Stan-deckare äts det gott. Han har därför skrivit en receptsamling baserad på böckerna. Simenons poliskomissarie Maigret har också tur med maten, se Madame Maigrets Receptbok (gillar man fisk och deckare kan man med fördel läsa Åke Edwardsons böcker om Erik Winter. Jag tror på en framtida receptsamling baserad på dem). Franska författare verkar annars inspirera bäst. Proust såklart, i Till Bords med Proust, men också Colette, den mest sensuella av franska författare vars mat- och livsglädje är huvudämne i Colette: det goda livet. En mer generell översikt av matbeskrivningar i klassisk svensk och utländsk litteratur ges i Pernilla Tunbergers Böckernas mat. För övrigt: kritiker och författare pratar mat och litteratur i Radio BBC4.tisdag, april 22, 2008
Bokmatigt
Skönlitteratur med kulinariska inslag kan jag inte stå emot. Inspirerad av den här intervjun rekommenderar jag följande mycket lätta rätter: I Heartburn beskriver Nora Ephron sin skilsmässa från Bob Woodward (Watergate, ni vet) i fiktiv form. Hon blandar gråt med kaksmet och andra recept och resultatet blir gott. Och roligt. John Lanchester är en f.d. matkritiker som skrivit bok, Njutningen Pris, om en psykopatisk kock. Colette Rossants Apricots on the Nile beskriver en uppväxt i Kairo och Paris kryddad med recept. I Jacqueline Devals Reckless Appetites förför matkritikern Pomme sin pojkvän med litterärt inspirerade rätter. När hon blir övergiven hämnas hon med giftkok. Läsaren får del av recepeten. En liknande historia kokas upp i Anthony Capellas Kärlek, mat & missöden där Laura faller för italienske Tomasso vars rätter tillagats av en annan man. Cyrano-inspirerat. Slutligen Isabel Allendes Afrodite: Berättelser, Recept Och Andra Afrodisiaka, också en självbiografi med recept, den här gången på temat kärlek och sex. Flera kokböcker är också direkt inspirerade av författare och deras verk. I Jan Mårtenssons Gamla Stan-deckare äts det gott. Han har därför skrivit en receptsamling baserad på böckerna. Simenons poliskomissarie Maigret har också tur med maten, se Madame Maigrets Receptbok (gillar man fisk och deckare kan man med fördel läsa Åke Edwardsons böcker om Erik Winter. Jag tror på en framtida receptsamling baserad på dem). Franska författare verkar annars inspirera bäst. Proust såklart, i Till Bords med Proust, men också Colette, den mest sensuella av franska författare vars mat- och livsglädje är huvudämne i Colette: det goda livet. En mer generell översikt av matbeskrivningar i klassisk svensk och utländsk litteratur ges i Pernilla Tunbergers Böckernas mat. För övrigt: kritiker och författare pratar mat och litteratur i Radio BBC4.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, den där Colette-boken köpte jag faktiskt för säkert femton år sedan och den står fortfarande i min kokbokshylla ovanför kylskåpet och är vacker! Fast det är lite för mycket läskiga skalbaggsliknande skaldjur och inälvsmat i den för min smak, men det är roligt att läsa om henne. Receptet på upphettad champagne när man börjar bli sjuk är betydligt mer intressant än att ta en dos echinagard.
Colette känns för övrigt sorgligt bortglömd.
Visst är den ljuvlig. Jag tittar fortfarande i den då och då, mest för bilderna och mindre för maten även om jag inbillar mig att jag en dag kommer att tillaga den där körsbärssoppan. Den ser så läcker ut. Det är väl så med de flesta receptböcker etc. Inte tusan har man så mycket praktisk användning för dem, men de inspirerar ofta till annat. Colette är underbar, särskilt Claudine-serien men jag tycker också mycket om de som utspelas i mer tvivelaktiga delar av samhället, t.ex. Gigi och Chéri. Kanske dags att hon blir uppmärksammad igen, liksom Duras förra året?
Man kan ju alltid hoppas på nytryckning!
Skicka en kommentar