En Ond Man (Bad Man) från Bodie anländer till det lilla nybyggarsamhället i Dakota. Likt Eastwoods Mannen med oxpiskan vänder den Onde Mannen upp och ner på staden inom loppet av bara några timmar. Han våldtar, mördar och bränner slutligen upp hela rasket innan han slänger sig upp en stulen häst och rider därifrån. Det gör också majoriteten av de f.d. stadsborna som är hemlösa och skräckslagna vid tanken på att den Onde Mannen kanske kommer tillbaka. Bakom sig lämnar de spillrorna av en stad. Kvar blir också den självutnämnde borgmästaren Will Blue, den brännskadade horan Molly och en nu föräldralös pojke. Blue känner skuld och beslutar sig för bygga upp samhället igen. Molly däremot kanaliserar sin rädsla i hat (mot Blue som inte vågade stoppa den Onde Mannen) och förstår inte meningen med hans projekt. Medan Blues planer sakta men säkert ser ut att kunna bli verklighet koncentrerar Molly istället alla krafter på att träna upp den föräldralöse pojken i syfte att kunna försvara henne den dag den Onde Mannen återvänder.Jo, jag gillar den här boken, trots att karaktärerna känns igen från otaliga böcker och filmer och inte utvecklas nämnvärt under historiens gång. Doctorow vet hur en bra historia ska berättas och har en uppfriskande antiheroisk attityd till de klassiska västern-ämnena ondska, feghet och nybyggaranda. Dessutom präglas berättelsen av riktig galghumor, vilket nog inte framkommer av min beskrivning ovan. Den ger också det där svepande, episka intrycket av amerikansk västernkultur som man ofta får på film och som jag är mycket förtjust i. Konsten att berätta en bra historia delar Doctorow för övrigt med liknande populär-litterära amerikanska författare som John Irving, William Styron och Anne Tyler. Läser man dem tycker man nog om den här författaren också (skrivet med reservation, eftersom jag bra läst två av hans romaner). Slutligen, Welcome to Hard Times är en historisk roman och den verkar många (?) ha svårt för. Är man alldeles allergisk mot genren ska man nog undvika hans böcker som i samtliga fall är just historiska romaner. Om man däremot gärna läser författare som Mark Twain och Alex Haley får man nog ut något bra av Doctorow också.
2 kommentarer:
Så länge de historiska romanerna håller sig inom en tidsrymd där det finns samtida romaner från, så att man har någon form av referens till hur dialoger och miljöer stämmer så är det OK. D v s hela 1900-talet och senare delen av 1800-talet.
Hm, för mig är inte tiden eller autentciteten i sig avgörande, utan författarens originalitet och förhållande till sitt ämne. Yourcenars Hadrians memoarer och Ecos Rosens Namn är exempel på bra (tycker jag) historiska romaner som utspelar sig rätt långt bak i tiden. Jag har inte läst Lundgrens Pompeij, men den fick visst rätt ok kritik.
Problemet (?) är kanske att väldigt många historiska romaner är skrivna efter schablon: 1700-talsromantik, egyptisk spänning etc. Gillar man inte den typen av berättelser blir man kanske misstänksam mot alla romaner som utspelar sig i historisk miljö.
Skicka en kommentar