Jenny Erpenbeck - "The Old Child & Other Stories"

I Jenny Erpenbecks långnovell The Old Child berättas en historia om en kraftig, fjortonårig flicka som hamnar på barnhem. Hon säger att hon tappat minnet. De stränga reglerna på hemmet, den kollektiva andan och de övriga barnens hierarkiska rangordning förpassar henne längst ner på skalan. Där trivs hon så bra att hon utvecklar strategier för att bli kvar. Helst för alltid. För det blir snart tydligt att positionen fungerar tryggt isolerande, precis som flickans fetma:

"The girl remembers the time of mirrors, when she noticed, at first with unease, then with interest and finally with satisfaction, indeed even a sort of pride, that her face had looked utterly unchanged for quite a long time, as if its round, fleshy form were repelling age."

Längst ner i hierarkin ställs inga krav, verkar inget minne, tycks själva tiden stå stilla. Fast tiden stannar aldrig. Flickans isolering bryts så småningom ned av kontakten med ungdomarna runtomkring henne och den fysiska och känslomässiga utveckling som de genomgår.

Erpenbecks rätt torra text är skenbart rakt på sak, samtidigt som hela berättelsen stretar emot enkla förklaringar. Ledtrådar ges till vad flickan inte kommer ihåg och varför, men de är vaga. Vad är det här för en berättelse, tänkte jag efter sista sidan. En allegori över totalitära staters kontrollbehov och individens sjukliga, misslyckade försök till anpassning? En skildring av den tyska tystnaden kring andra världskriget (Dresden)? En sorgesång över barndomens flyktighet? En omöjlig dröm om total frihet? Något helt annat, kanske. Till slut bestämmer jag mig för att det finaste med Erpenbecks berättelse är att den är rik och öppen nog att tillåta alla dessa tolkningar och säkert några till, samtidigt.

Slutsats: inte det bästa jag läst, men inte heller dåligt. Mest en påminnelse om hur en viss typ av litterärt experimenterande friskar upp tankarna.