I Jenny Erpenbecks långnovell The Old Child berättas en historia om en kraftig, fjortonårig flicka som hamnar på barnhem. Hon säger att hon tappat minnet. De stränga reglerna på hemmet, den kollektiva andan och de övriga barnens hierarkiska rangordning förpassar henne längst ner på skalan. Där trivs hon så bra att hon utvecklar strategier för att bli kvar. Helst för alltid. För det blir snart tydligt att positionen fungerar tryggt isolerande, precis som flickans fetma:
"The girl remembers the time of mirrors, when she noticed, at first with unease, then with interest and finally with satisfaction, indeed even a sort of pride, that her face had looked utterly unchanged for quite a long time, as if its round, fleshy form were repelling age."
Längst ner i hierarkin ställs inga krav, verkar inget minne, tycks själva tiden stå stilla. Fast tiden stannar aldrig. Flickans isolering bryts så småningom ned av kontakten med ungdomarna runtomkring henne och den fysiska och känslomässiga utveckling som de genomgår.
Erpenbecks rätt torra text är skenbart rakt på sak, samtidigt som hela berättelsen stretar emot enkla förklaringar. Ledtrådar ges till vad flickan inte kommer ihåg och varför, men de är vaga. Vad är det här för en berättelse, tänkte jag efter sista sidan. En allegori över totalitära staters kontrollbehov och individens sjukliga, misslyckade försök till anpassning? En skildring av den tyska tystnaden kring andra världskriget (Dresden)? En sorgesång över barndomens flyktighet? En omöjlig dröm om total frihet? Något helt annat, kanske. Till slut bestämmer jag mig för att det finaste med Erpenbecks berättelse är att den är rik och öppen nog att tillåta alla dessa tolkningar och säkert några till, samtidigt.
Slutsats: inte det bästa jag läst, men inte heller dåligt. Mest en påminnelse om hur en viss typ av litterärt experimenterande friskar upp tankarna.
9 kommentarer:
Den här läste jag i original för ganska länge sedan. Den har fastnat i minnet, även om jag kände lite som du att "vad ÄR detta".
Men du, det finns ingen tysk tystnad kring det andra världskriget! De vrider och vänder på sin egen historia i en omfattning som saknar motstycke. Böcker, dokumentärfilmer, offentliga diskussioner, forskning, you name it.
Eller jo, en viss tystnad fanns i DDR, eftersom den "officiella" sanningen där var att alla f.d. nazister efter delningen på något konstigt vis hamnade i väst ...
Skönt att jag inte är ensam om att tänka så efter att ha läst boken.
Ang. tysk tystnad, så slarvade jag för jag menade en litterär tystnad, speciellt ang. bombningarna av Dresden (för det antyds att det är där boken utspelas) och dess effekter.
Men jag vet så klart inte om det *heller* stämmer för jag utgick enbart från en recension av Sebalds bok "On the Natural History of Destruction". Och Sebald kan ju ha haft helt egna skäl för att påstå detta i den essä som recenserades.
Så kan det gå när man illa bevandrad i en kultur, jag ber om ursäkt. Intressant också det du skriver om DDR och dess "brist" på nazister. Tack för en informativ kommentar!
Inget att be om ursäkt för alls, och nu fattar jag vad du menade.
Sebald känner jag bara till namnet, har aldrig läst något av honom.
Men jag har en svag aning om att bombningen av Dresden kan vara extra svår att hantera eftersom den utfördes när det redan stod klart att de allierade vunnit kriget. Bombningen var helt onödig ur krigsstrategisk synvinkel, så den kan ses som en ren bestraffning av den tyska befolkningen.
Aha, ja det skapar ju nya djup i Erpenbecks bok, särskilt avsnittet när flickan ser filmen om Dresden och hamnar i en slags depression.
Jag har bara läst en bok av Sebald ("Austerlitz") och inte den essäsamling som recenserades. Här är förresten artikeln:
http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9F02E6DF1E38F936A35751C0A9659C8B63&sec=&spon=&pagewanted=2
Hoppsan, den länken var för lång. Här en kortare version:
http://tinyurl.com/56sb6u
Sebalds "The natural history of destruction" och hela hans författarskap som jag ägnat en hel del tid åt under våren kan jag verkligen rekommendera!
En svensk författare som skrivit mycket tankeväckande om de allierades bombningar är Sven Lindqvist, i "Nu dog du - bombernas århundrade" och senast i "Avsikt att förinta".
Det är skrämmande läsning.
Och nyligen kom Jörg Friedrichs "Branden - Tyskland under bombkriget 1940-1945", som jag inte läst.
Lennart: jag undrar om det inte var på din blogg som jag först läste om Sedalds och hans landsmäns attityd till Dresden?
Tack för tipset om Sven Lindqvist, jag var mycket imponerad av hans "Utrota varenda jävel" och "Antirasister". Låster som om de titlar du rekommenderar år i samma anda.
Hoppsan, inte "låster" (kanske inte heller låter utan "verkar").
Jo, jag tror det. Jag skrev en hel del om Sebald i våras. Och den som fick mig att läsa Sebald var Sven Lindqvist, som talade mycket entusiastiskt om honom i Babel på svensk TV. Lindqvist har på senare år skrivit mycket om västimperialismens olika folkmord. Ingen munter läsning precis.
Men var hittar man roliga OCH bra böcker?
Skicka en kommentar