Spökligt

Jag är pinsamt svag för Kate Bushs "epic song writing" och den här videoversionen av The Infant Kiss (1980), baserad på The Innocents - inspirationen också till texten - var faktiskt ny för mig. Fint redigerad:

Michèle Roberts - "Daughters of the House"

Två flickor, en engelsk, en fransk - kusiner, systrar? Léonie och Thérèse delar minnen och uppväxt i det gamla huset, där källaren härbärgerar något förbjudet, övervåningen ett rum där skriken ekar och skogen är hemvist åt jungfru Maria. i Daughters of the House upprättar Roberts en rivalitet mellan flickorna, betonar den religiösa hysterin i byn och skriver därmed om St. Thérèse de Lisieuxs historia i romanform.

I vuxen ålder avslutar Thérèse den långa klostervistelsen och återvänder till det stora huset, där Léonie nu bor med sin familj. Det ger Roberts tillfälle att återvända till flickornas barndom och de hemligheter och den tystnad som de desperat sökte att dechiffrera som barn. Det är inget kärt återseende:

"Léonie was waiting for Thérèse to arrive. She longed for her, like a lover. Her mind bristled with knives. She imagined the edge of the blade, silvery and saw-toothed. Its tip vanishing into Thérèse's soft flesh."

Roberts erbjuder inga konkreta svar på de frågor hennes romantisering av historiska fakta ställer. Någonting hände i byn men romanen bara antyder, skildrar drömmar och fantasier som bara kanske utgör sanningen. Smygande otrevlig stämning, lagom läsning när regnet faller och det mörknar tidigt.

kort besök

Nej, det är visst inte bara min uppkoppling som felar. Det gör också min blogg, som vägrar publicera inlägg. Addressbyte blir kanske nödvändigt. Under tiden bara sporadiska inlägg, som detta:

Satrapis Persepolis kan med fördel läsas tillsammans med Kapuścińskis Shah of Shahs. Neil Gaiman hade roligt med namnen på Londons tunnelbanestationer i sin roman Neverwhere men inte mycket mer. Libba Bray skriver plågsamt dåligt hopkok av The Little Princess och Harry Potter med ruggiga inslag av fördomsfull ungdomsporr. Jag borde veta bättre än att läsa och får därför skylla mig själv. Konstaterar återigen att jag inte kan avgöra om Åsa Moberg verkligen vet vad hon gör i Simone och jag, dvs är det genialiskt eller bara galet självutlämnande? Både och? Min kära pappa har tjatat om HBOs serie Deadwood och nu förstår jag varför. Kan inte sluta titta och måste nog köpa de två återstående säsongerna innan jag ger mig på hysteriskt hypade The Wire.

Läser just nu: Michèle Roberts Daughters of the House.