Alice Hoffman - "Skylight Confessions"

Min toabok, visade det sig, var av den sorten att den inte gick att sluta läsa, så den fick följa med ut ur badrummet. Skylight Confessions är amerikansk sagorealism, helt utan tuggmotstånd, ganska förförande just därför. Amerikansk medelklass, lummig förort, en och annan övernaturlighet och minst en av de kvinnliga karaktärerna är rödhårig. Jag har inte läst Alice Hoffman förut, men misstänker att de här ingredienserna är återkommande i hennes böcker (ialla fall om filmen Practical Magic, baserad på en annan av hennes romaner, är något att gå efter). Och så de hjärtknipande ingredienserna, nämligen olämpliga men livsfarligt charmiga män, försummade, missförstådda barn och död i någon form (cancer, droger, mord). Dessutom "ödesbestämt" (blä) antyder Hoffman. Eftersom allt sker i en cookie-cutter cute miljö med magiska inslag är det dock på något sätt uthärdligt.

När jag kommer till slutet gråter jag som en gris. Vad nu, tänker jag, håller jag på att ramla ner i en depression? Är mitt äktenskap åt skogen? Ångrar jag mina livsval, är något på tok? Nej, så illa ställt är det faktiskt inte. Men vad är det då som står på? Jo, det är Hoffman, förbaskade Hoffman som vrider om känslosträngarna tills de brister. Och jag påminns om varför jag inte brukar läsa den här typen av litteratur. Dels är det känslomässigt utmattande, dels gillar jag inte att få mina känslor manipulerade på det här sättet. Samtidigt är det inte illa skrivet, Hoffmans bok är så där lagom sotkantad att det - nästan - uppväger det sockriga. Hon skriver precis den typen av berättelser jag faktiskt gillar att se på bio, eller ännu hellre hemma i soffan med ett glas vin och en tjejkompis, sådana där Sandra Bullock-filmer om kvinnlig vänskap, övernaturligheter och kärlek med förhinder. Då överser jag gärna med logiska luckor och känslomanipulation. I bokform blir jag istället lätt illamående, som om jag tryckt i mig en gräddtårta helt själv. Och så känner jag mig lite fånig som gråter över något så här banalt. Nej, tillbaka till min nya filosofkompis Nietzsche, eller något annat lika stoiskt. Fast jag har förstås ännu en Hoffman i min bokhög...