Hills huvudperson Ben Mercer är på flykt från Oxford, arkeologistudier och ett misslyckat äktenskap. Han tar jobb i ett smutsigt grillkök i den grekiska förorten Metamorphosis, vars namn är det enda intressanta. Genom en gammal bekant utgör han dock snart del av en arkeologisk utgrävning i landskapet Lakonien, där Sparta en gång låg. Liksom övriga gruppen unga arkeologer lider Mercer av lakonofili, dvs. en fascination för just spartansk kultur och krigsföring. Trots det känner han sig utestängd från de andra. Vilken är hemligheten de inte vill dela med honom? Ja, det kan inte avslöjas utan att förstöra för andra läsare. The Hidden har (så klart) jämförts med The Secret History, men når inte alls upp till den senares nivå. Där Tartt utnyttjar New England-miljöerna för att förstärka gruppens egenart, fungerar inte jämförelserna mellan huvudpersonerna och spartanernas hemvist i Hills bok lika väl. Dessutom gör Hill misstaget att låta själva hemligheten utgöra dramat i romanen. Hos Tartt är det istället de skiftande relationerna mellan karaktärerna som skapar spänningen. Följden blir att jag redan halvvägs in i Hills bok gissat mig till arkeologernas göranden och bara väntar in slutet. Motivationen till deras handlingar förblir det enda och olösta mysteriet. Och så var det nog inte tänkt.
Slutligen, om det inte vore för filmen 300 hade jag kanske uppskattat de historiska referenserna i Tobias Hills bok mer. Romanen som genväg till bildning - alltid trevligt. Nu ser jag bara män med magrutor när jag läser utdragen från Mercers avhandlingsanteckningar. Slutsats: för spartansk spänning se filmen istället.
2 kommentarer:
Man får väl ändå säga att Tobias Hill håller fast vid en väldigt bestämd stil i ALLA sina romaner, även om stilen kanske ibland går ut över kvalitén.
Annars tycker jag ju att Tobias Hills Grekiska äventyr till beskrivningen liknar "The Magus" av John Fowles?
Jag har inte läst Hills tidigare böcker och vet inte om jag kommer att göra det efter The Hidden, som jag stundom fann rätt seg. Dessutom köpte jag som sagt inte alls berättelsen som sådan. Fast visst kan Hill skriva vackert, bara inte romaner.
The Magus, ja. Fast som läsare av Hills roman tvivlade jag aldrig på berättarens verklighetsuppfattning (vilket man gör hela tiden i Fowles roman, om jag minns rätt). De indirekta referenserna mellan gruppen och Sparta-mytologin håller inte heller. Också där är Fowles skickligare.
Nu tyckte jag i och för sig bara si så där om The Magus också, men vill man läsa en roman om grupptryck som utspelas i Grekland, rekommenderar jag helt klart Fowles framför Hill.
Skicka en kommentar