Per-Eric Söder: "Sot"

"jag kan inte knulla mig ut. jag kan inte sova
mig ut. jag kan inte äta mig ut. jag kan inte
lyssna mig ut. jag kan inte tala mig ut. jag
kan inte supa mig ut. jag kan inte skriva
mig ut" (1974)

I volymen Sot samlas dikter av Söder, skrivna mellan 1974 och 2006. Mellan de tunna pärmarna alltså ett urval av nästan ett livs produktion. Det märks. Tidiga dikter är existentiellt intensiva, paniken är nära, bildspråket spretar åt alla håll. Mellanperioden rätt ojämn för att slutligen, i samlingens sista del, ebba ut i avskalad resignation. Sådant är väl också kanske livet. Mellanperioden kännetecknas också av geografiskt-kulturella markörer ("Taormina", "Rom-Frankfurt", "New York City Blues") som jag har jäkligt svårt för. Upplever dem som klyschiga. Observationerna från de många kaféborden känns inte heller särskilt intressanta. De mest givande dikterna är relationsdramerna, jag räknar till två aborttexter ("avslutande prolog" och "JAG vet INTE vad som hänt"), månntro rekord bland manliga diktare? Vackrast i hela samlingen är 1. "klippdockor" från Regissören (1976), där jaget känner att:

"jag har talat så mycket
om mig själv
det känns som om jag måste
åldras snabbt
för att ha något ytterligare
att säga"

samt 2. "Varulvens död" - från volymen Kärlekens Hat (1977) - där beskrivningen av en identitetskris slutar med att:

"du går för
att upptäcka
varför
du måste gå

i dörröppningen
gör du mig lycklig
när du gråter."

och slutligen 3., en smärtsamt kort sak ur Nej (1989):

"Förtvivlade människor

Förtvivlade människor
kan verka så stilla,
det verkar som de slutit en mjuk
överenskommelse
med Ingenting

och ändå liknar de svärd."

Läs Sot för dessa och en handfull andra dikters skull.