Äsch, jag tänkte skriva något om Lee Childs romanserie och huruvida genrelitteratur någonsin kan vara subversiv (à propos en föreläsning om gotiska hjältinnor som jag var på förra veckan). Men jag vet inte om jag orkar. Faktum är att jag orkar väldigt lite just nu, mår dåligt, vilket nog förklarar varför jag sökt mig till spänningsromaner - färdigt utstakade vägar och tankesätt. Konstaterar trots depressionen att Childs böcker är spännande. Tror det beror på att böckerna undviker det massmördar- och konspirationsträsk som amerikanska thrillerförfattare gärna fastnar i. Skurkarna i Childs böcker är istället finansiärer på Wall Street, militära grupper i Montana och f.d. FBI-agenter. Alltså tänkande människor med urskiljbara motiv, vilket gör att ledtrådar och brottsförfarande hamnar i fokus och den återkommande hjälten ibland påminner lite om Miss Marple. Men så är Child också en brittisk författare.Och jag undrar om det är därför hans hjälte också talar franska och har vuxit upp utanför USA. Mao, är de här detaljerna små försök av Child att förändra den arketypiska amerikanska hjältebilden? Att kalla det subversivt är verkligen att gå för långt, kanske mest ett sätt att locka läsare. Men lite intressant blir det när hans hjälte också uttalar sig kritiskt om senaste Irakkriget. Då går vissa läsare i taket och menar att berättelsen förlorar i trovärdighet och dessutom tappar farten, blir tråkig. Jag har inte läst just den boken i serien, men undrar om kritikerna har en poäng. Kan thrillerformatet någonsin förenas med en kritik av dess egna, konservativa grundvalar utan att de typiska genre-elementen går förlorade? Gäller det här all populärlitteratur? Måste man istället läsa spänningsromaner subversivt, som kanske främst feministiska forskare läst gotisk litteratur? Och orkar man det? Näe, svarar jag på det sista. Ialla fall inte idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar