Susan Loomis är inte Bodil Malmsten. Susan Loomis är en amerikansk expatriate i Frankrike och därför hänförd och glatt fascinerad av allt franskt. De är jättekul att behöva flytta sex gånger under ett halvår i Paris; de otrevliga kockarna på skolan där Susan Loomis studerar är mest exotiska; så också de sura ägarna till blomsterhandeln, som snart charmas av av Susan Loomis söta, amerikanska Thanksgivingbullar; inte ens regnet som ständigt faller över det hus Susan Loomis så småningom köper i Normandie har någon effekt på det goda humöret. Det regnar ju ännu me
r i Seattle, konstaterar hon bara. Ett tag önskar jag nästan att jag var Susan Loomis, som kan leva på att skriva om fransk mat och anordna matkurser i sitt eget hem. Tills jag ser bilder på hennes hus, som faktiskt ser rätt ruckligt ut. Och hur kul är egentligen det att tvingas bjuda främmande människor till sitt hem för att ha råd att bo kvar? Nej, tacka vet jag Bodil Malmsten. Hon vet att berätta att det inte spelar någon roll om man flyttar till ett hus i ett aldrig så charmigt hörn av Frankrike. Man kan ändå inte fly ett grått sinne eller sitt ledsna jag. Kanske borde Bodil Malmsten pröva något av alla de recept Susan Loomis fyllt ut sin bok med, förslagsvis de söta bullarna.
r i Seattle, konstaterar hon bara. Ett tag önskar jag nästan att jag var Susan Loomis, som kan leva på att skriva om fransk mat och anordna matkurser i sitt eget hem. Tills jag ser bilder på hennes hus, som faktiskt ser rätt ruckligt ut. Och hur kul är egentligen det att tvingas bjuda främmande människor till sitt hem för att ha råd att bo kvar? Nej, tacka vet jag Bodil Malmsten. Hon vet att berätta att det inte spelar någon roll om man flyttar till ett hus i ett aldrig så charmigt hörn av Frankrike. Man kan ändå inte fly ett grått sinne eller sitt ledsna jag. Kanske borde Bodil Malmsten pröva något av alla de recept Susan Loomis fyllt ut sin bok med, förslagsvis de söta bullarna.
3 kommentarer:
Bra bok för övrigt? Jag känner att jag ÄR en sådan person son Susan. Älskar allt franskt. Urskillningslöst (inte presideneten dock). Jag bodde ett år i Normandie. Gillade regnet. Tyckte om den tunga, bondska maten. Tyckte om människorna. Gillade att allt var franskt utan att vara Riviera-chict. Måste kanske flytta till Normandie igen. Det varrligt att ALLA hade fina och praktiska regnjackor. Min egen från Helly Hansen väckte stor uppmärksamhet och beundran. Men innan jag flyttar kanske jag ändå ska läsa Loomis bok?
Jo för all del, Loomis bok är lättsam franskporr. Jag gillar ju också sådant, annars hade jag nog aldrig plockat upp hennes bok.
Och visst är det kul att läsa om hur hon och hennes man rustar upp rucklet, hur sonen börjar fransk skola etc. Man läser dessutom i vetskapen om att 'allt ordnar sig'. Och matbeskrivningarna är oemotståndliga och inspirerande. Jag har bakat yoghurtkaka och knåpat ihop två quiches sedan jag läste ut boken (fast recepten är Claudine Dusouliers).
Kom dock att tänka på Malmsten när jag läste Loomis bok och kontrasten blev så tydlig. Själv tycker jag egentligen att Malmsten klagar väl mycket och jag har inte därför läst hennes senare böcker från Finistere.
p.s. Normandie framstår verkligen som mer avslappnat och mindre sprättigt än Paris och Rivieran. Fast regnandet påminner för mycket om London för att jag ska få någon akut längtan just dit...
Skicka en kommentar