Percival Everett - "Erasure"

Vad glad jag är att Caroline rekommenderade fantastiska Erasure, satir över amerikanska förlagsvärlden, blackness och akademiskt navelskåderi. Thelonius Ellison är en svart man från övre medelklassen, professor i litteratur med le nouveau roman som specialitet och författare av experimentella romaner som ingen läser. Omständigheterna får honom att i ilska skriva något helt annat, en parodisk ghettoroman under pseudonym. Den tas emot med öppna armar av förläggare, läses som en genuin beskrivning av svart erfarenhet och blir en jättesuccé.

I Erasure skildras helt oemotståndligt Ellisons oförmåga och ovilja att identifiera sig med någon av de roller som står honom till buds. Hans litterära intresse måste kanske förstås som en flykt undan alla fasta definitioner där dock faran med ett osynligt, odefinierat individbegrepp är - ett utraderande. Här kunde Percival Everetts bok blivit sorgligt lik "[Finnegan's] Wake", dvs. inte lett någonstans utan endast bekräftat nödvändigheten av "what it seems to expose" (sid. 210) - alltså språket och dess otillräcklighet. Slutet antyder också något sådant. Det som lyfter romanen, räddar den från att bli en självuppfyllande profetia är Everetts knivskarpa intellekt, referenserna till politiken, historien, konsten och, förstås, dess humor:

"Gimbel found his legs and stood straight, puffed up his chest. 'I have unsettled readers. I have made them uncomfortable. I have unsettled their historical, cultural and psychological assumptions by disrupting their comfortable relationship between words and things. I have brought to a head the battle between language and reality. But even as my art dies, I create it without trying.'
His little group applauded.
'Man, do you need to get laid,' I said, shook my head and stepped through the door." (sid. 44)