Hittills finner jag William Wordsworth i Lyrical Ballads sublim ("Tintern Abbey"), lite kul/banal ("Tables Turned") när han inte är outhärdligt sentimental ("We Are Seven"), förstås. Naturens förmåga att väcka "emotions [later] recollected in tranquility" och sökandet efter en mystisk harmoni - ett känslobaserat medvetande snarare än Gud - dominerar kanske inte helt oväntat. Mao en blandad apéritif till The Prelude. Under tiden: A. S. Byatts bok är fortfarande, som bäst, halvdan. Har ofta känslan av att hon missar något väsentligt, men vet inte vad. Hon vet iallafall att spekulera i det minst sagt intensiva förhållandet mellan bror William och syster Dorothy Wordsworth. Var det månne incestuöst? Och var Dorothys ständiga huvudvärk ett utslag av den press det innebar att bo kvar med William efter att han gift sig eller berodde smärtan mest på hennes dåliga tänder? Byatts syrra Drabble undrar också. Jag gillar att läsa om Wordsworth som vanlig dödlig. Behövlig motvikt till det ibland något självgoda, von oben-perspektivet i hans diktning. Blir dessutom alltmer nyfiken på Dorothy W.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar