onsdag, juni 17, 2009

Psykoanalyserad på bio

Äntligen har jag sett Persona, filmen där två kvinnor blir en för att sedan bli två (delar av ett och samma psyke?) igen. Går f.ö. att se här, men säkert inte länge. Pratar sedan med K. om den psykologiska filmen och hur ovanlig/omöjlig den känns idag. Inte att se, men att nyproducera. K:s teori är att existensiella frågor utan social förankring inte är relevanta numera. Jag vet inte det, fast här är ett modernt ex. på hur dåligt det kan bli. C. S. Leigh har en annan förklaring. Han drar paralleller mellan den psykologiska filmens utdöende och det faktum att vi inte längre ser på film som vi gjorde förr: rent fysiskt befinner vi oss inte på samma plats längre. Vi har flyttat från den inrökta, mörka lilla biografen till hemmet och cineplexen. Därför har vi inte samma toleransnivå inför skildringar av inre, psykologiska skeenden:

"A film like Bergman’s last, Saraband, which reprised his warring couple from 1973’s Scenes from a Marriage some thirty years later, was largely ignored. A young woman who watched the film with me told me she thought those people who talked about their feelings and inner turmoil endlessly were 'losers'."

Leigh menar att den nya filmen, av regissörer som Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Sofia Coppola, görs delvis i reaktion till distraktioner och publikens ovilja att bli uttråkad: "These directors make films you can watch while doing the many other things we do while watching movies now, but that still command our attention". Jag är inte säker på vad han menar att vi gör, pausar kanske? Pratar i telefon medan vi tittar? Jaja, frågan om psykfilmens utdöende kvarstår. Undrar om inte David Lynch är den som bäst lyckats kombinera den psykologiska filmen med kravet på underhållning. Här inspirationskällan till hans film Lost Highway - Maya Derens Meshes of the Afternoon, vars ljud man kan stänga av om det stör.

Del 1.


Del 2.

Inga kommentarer: