Ett lätt regn faller, balkongdörren står på glänt och fuktiga sommardofter sipprar in, kaffet i koppen ryker och jag ligger i sängen och läser de sista hundra sidorna av Håkan Bravingers underbara roman Bära bud. Bättre kan man nästan inte ha det, tänker jag under tiden.Bravingers halvdokumentära nedslag i bröderna Poul och Andreas Bjerres liv under en dryg tioårsperiod (1913-1925) är omtumlande och tänkvärda. Bära bud är en familjeroman, som baseras på existerande brev och dagböcker, och det är rivaliteten mellan bröderna, både den professionella och den känslomässiga, som driver berättelsen. Båda upplever sig missförstådda av den andre. Fast, tänker jag boken igenom, hur kommer det sig att två personer som tillbringade hela livet med att försöka förstå människors själsliv (bröderna var svenska pionjärer inom, respektive, kriminalpsykologin och psykoanalysen) hade sådan bristande insikt i de egna och de närmastes sätt att handla och resonera?
Centrala i berättelsen är också ett antal kvinnor och deras relationer till bröderna. Bravinger glömmer inte heller bort tragiken kring Andreas son. Sonen är förresten den lilla pojken i fotografiet på bokens framsida (tror jag bestämt). Och vilket genialiskt val av framsidesbild! Fotografiet beskrivs i romanen och tolkningsmöjligheterna verkar plötsligt outtömliga. Det biografiska rastret gör att jag skärskådar bilden, personerna, bakgrunden, gesterna om och om igen. Tänker på vad som eventuellt hände innan och strax efteråt. En vacker och gripande roman om och för vuxna människor. Tack till Helena på Bokhora, vars rekommendation väckte nyfikenheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar