Jag tänker inte läsa Ragnar Thoursies diktsamling. Jag behöver inte reflektera över åldrandets sista stadier, det oväntat vackra, melankoliska, förödmjukande och outhärdligt sorgliga i processen. Jag har jobbat i äldreomsorgen. Som nittonåring städade jag mig mellan enorma, halvtomma lägenheter längs Valhallavägen, bytte sängkläder och höll i handen på Danvikshem. Jag såg alla variationer av hur man förhåller sig till sitt eget åldrande, inklusive senilitet och rena vägrandet. Jag gjorde inte annat än satte mig in i den äldres perspektiv. Under tiden tvärdog min ungdom, brukar jag säga och säger det nu också. Det var inte en fråga om att tänka på döden, tillvaron präglades till slut av enträgna, lönlösa försök att INTE tänka på döden. Men föralldel, läs vad ni vill. Kom bara inte och säg att ni inte blivit varnade.
ps. det här är naturligtvis ingen dissning av Thoursies bok. Den är säkert skitvacker.
4 kommentarer:
Word.
För all del, att ha bytt blöjor på främmande tanter för en smärre evighet sedan är en sak, men jag vill inte göra det på mina egna släktingar och jag vill inte läsa om något som påminner mig om det; jag kan knappt låta bli att gråta när en ny tonårsgeneration släpar sig in i deras tysta lägenheter av stillastående luft och dammiga biståndsblanketter och kallar dem vid fel namn; jag hatar att jag knappt klarar av att vandra genom dessa aprikosmålade kulvertar de tvingas kalla hemma utan att drabbas av existensiell ångest; och kvinnorna, de ständigt överlevande kvinnorna som sitter uppstoppade i kaklade dagrum och ropar på hjälp, ropar på mamma, ropar på mat; det är ett vardagseko jag vill vara utan så ofta som möjligt.
Gud Caroline, vilken beskrivning! Men den existentiella ångesten är nog en eg. sund reaktion, även om det verkligen inte känns så.
Jag ser nog de två reaktionerna du beskriver som följande på varandra. Att som ung se sig själv och senare i livet dessutom, säg, sina föräldrar. Att redan ha bilder av det som kanske väntar oss och dem. Kanske, alltså. Och däri ligger väl också både förtvivlan och hopp, medan man ändå håller på att vältra sig i möjliga framtidsscenarier.
Vill inte läsa heller. HELT ointresserad. Trots, som du påpekar, boken med all säkerhet är skitvacker. men nej. Inte för mig.
Catrin: väcker starka känslor gör den helt klart, var sig man läser eller je.
Skicka en kommentar