Graham Greene - "The Human Factor"

Fler spioner och kalla krig i The Human Factor (1978), men efter le Carré tycker jag Greene är omständlig, t.o.m. lite trist. Visserligen söker han till skillnad från den förra att förklara varför en person väljer att berätta sitt lands hemlisar för ett annat land. Av tacksamhet och kärlek är de något oväntade svaren i romanen. De brittiska säkerhetstjänstemän som är spionen på spåren är byråkratiskt, ja, riktigt Hanna Arendt-banalt, onda. Det skildrar Greene högst effektivt. Tillvaron som ex-spion i en grå lägenhet i ett kallt och fult Moskva, likaså. När jag tänker efter var den här boken rätt otäck i all sin lågmäldhet.