Att läsa Herta Müllers The Passport är lika lustfyllt som att äta grus. Som att tugga spik. Det tar en evighet. Det är tråkigt. Det är hårt, gör lite ont och jag förstår inte varför jag gör det. Men slutet är plötsligt parfymerade blad, melankoliska, lite vissna sådana. Vilken tur att berättelsen är kort. Fast det korthuggna meningsbyggandet är förrädiskt enkelt och kräver långsam, långsam läsning.Mjölnaren Windisch har ansökt om ett pass som aldrig anländer, trots de många säckar mjöl han lämnat utanför borgmästarens dörr. I väntan har det stillastående, bakåtvända livet i byn blivit outhärdligt; varje dag Windisch cyklar till kvarnen är en hopplös nedräkning. I desperation skickas dottern till borgmästarens dörr - och säng. Ugglor flyger över den dammiga huvudgatan, när de inte fångas och stoppas upp av den lokala konservatorn. Äppelträdet bredvid kyrkan sväljer sin egen frukt. Utdrag här.
2 kommentarer:
OK. Bra att jag fick veta det. I vår litterära salong (pretto, jag vet) har vi nämligen bestämt att läsa VALFRI Herta Mûller til nästa gång. Då ska jag inte välja "The passport" - det är ett som är säkert.
Nej, gör inte det, hon har förhoppningsvis skrivit bättre böcker. Eller så är alla hennes romaner av det här slaget. Det kanske är fråga om att vänja sig? Jag ser fram emot att så småningom läsa vad du och salongen (tjusigt, inte alls pretto) tycker om det ni läser.
Skicka en kommentar